Po Hagström & Janna Holmstedt
Umwelt
LÄNGS GROTTANS VÄGGAR står gamla montrar med indianskelett, ett pingvinhuvud, malätna flamingos och små handskrivna lappar. I en nisch ligger en hög med uppstoppade hajar. Svalkan drar mig längre in i de vindlande gångarna och min närgångenhet lämnar spår i det tunna dammlagret på glasytorna. ”Varför heter museet Municipal Einstein?” frågar jag. ”För att jag gillar Einstein”, svarar den magre mannen i glödlampskenet. Det är här han sover och tänker, det är här fragmenten ansamlas.
Mannen beskriver sina teorier med yviga gester – han har räknat ut allt, det finns inga motsägelser. Visst är vi skapade av Gud, somliga av oss, och visst finns det belägg för evolution, för andra bland oss, och visst, vissa har utomjordisk härkomst. Hans tal är undflyende och samtidigt skärande tydligt. Så länge jag befinner mig i grottgången befinner jag mig också inom hans kunskapssystems ramar. På bordet bakom mig trängs arbetsanteckningar med kartor, mineralprover och två porträtt av Einstein. Tidspilar, tanketrådar och klassificeringar binder samman en perfekt väv av relationer. ”I ett slutet system vet man åtminstone var man befinner sig” hinner jag tänka innan det bländande solljuset träffar mig i utgången.
TÄNK DIG ETT STAMTRÄD som prydligt ordnar alla ting i världen och att ditt språk är uppbyggt av de bokstavskombinationer som betecknar varje gren. Du skulle nu kunna benämna världen bara genom att bokstavera dig fram genom trädets grenar och länka samman ord likt kemiska formler. Du skulle förstå exakt vad dina medmänniskor menade eftersom ert språk entydigt definierar universum: de betecknar kategorin ”element”, b undergruppen ”eld”, a betecknar ”flamma”, de-b-a. Du bokstaverar högt ännu ej upptäckta ting och spårar dig sedan bakåt till alltings ursprung. Du ler. Känner lyckan i att med rätt klassificeringssystem kunna ringa in tomrummen och därmed kartlägga de saknade länkarna.
Detta var ett av vetenskapsmannen och filosofen John Wilkins många projekt: att formulera principerna för ett universellt språk, som i och med sin uppbyggnad även utgjorde en encyklopedi. Hans universum ryms i 40 grundläggande kategorier. Det återstår bara att kategorisera världen på rätt sätt. Wilkins ansåg till exempel valen vara en ”vivipar, avlång fisk”. Om denna klassificering ska korrigeras måste också ordet för val bytas ut. Om meningarna går isär om hur något ska definieras faller språket samman. Människor med olika världsuppfattning skulle bokstavligen tala olika språk, men de skulle åtminstone mena precis vad de sa.
EN MAN BERÄTTADE UTFÖRLIGT för mig hur han hade träffat sin fru: han hade matematiskt räknat ut att med just denna kvinna var han bäst lämpad att leva resten av sitt liv, så han hade friat. ”Men så fungerar det inte, eller hur?” fortsatte han efter en lång stund och erkände att han ljugit. ”Man känner när något är rätt. Det är en känsla det börjar med, och först sedan kan man utforska saken.” Han fortsatte med att förklara att detsamma gäller Gud. I hobbyrummet bakom sitt hus hade han byggt ett museum som bevisar att Gud skapade världen för 4000 år sedan.
Brist på mening må utgöra ett hot för individen, men vi riskerar å andra sidan också att översvämmas av meningsfullheter: inget låter sig sorteras bort, allting som strömmar mot dig utgör pusselbitar i ett oändligt pussel. I detta tillstånd utgör vilken fragmentarisk ansamling som helst en encyklopedi.
I Nationalencyklopedin beskrivs jaget på fenomenologiskt vis som ”kärnan i det totala upplevelsefältet i varje situation”. På liknande sätt beskrivs landskap som ”det av omgivningen som kan betraktas från en viss given punkt”. Jakten på den yttre verkligheten och den innersta kärnan leder oss in i olika kartläggningsförsök av positioner och relationer. Att skriva sina memoarer är ett sätt att kräva tolkningsföreträde till historien om sig själv; att kartlägga världen är ett annat.
MIN PAPPA HAR NÄSTAN helt förlorat synen, först ena ögat i en sjukdom och sedan andra då synnerven dog. Nu är hans värld disigt uppdelad i kristalliska oktagoner. ”Som en insekt?” frågar jag, och han svarar ”Ja, som en spindel eller en fluga ungefär”.
Föreställ dig en örn, en mask och en gädda vid samma havsvik en tidig höstmorgon. Örnen har vårdslöst slagit sig ned i den dimmiga talltoppen, gäddan gungar morgontrött i vassen och masken gör sånt som daggkalla maskar gör. Delar de havsvik? Inte enligt biologen Jakob von Uexküll, som gjorde sig känd för det till synes enkla påståendet att varje arts livsrum är baserat på dess perception. Vi talar här inte om en havsvik utan om tre, där varje art är innesluten i sin specifika rumsuppfattning: Umwelt. Addera en fiskare i sin eka och vi har fyra vikar som upptar samma yta. Men om vi har två fiskare – delar alla inom en art värld?
Pappa fortsätter att köra moped. Han har en orange väst på sig för att folk i byn ska känna igen honom när han kommer farande längs grusvägen till butiken. Hans seende öga rör sig i ögonhålan. Huvud, armar och ben rör sig i förhållande till bålen, och kroppen rör sig i ett rum bland andra rörliga kroppar. En hastig blick åt sidan – är det ögonen eller omgivningen som plötsligt byter läge? Pappas hjärna delar detta problem med centraliserade hjärnor hos andra rörliga djur som behöver sålla bland kroppsligt och värdsligt genererad information. Lösningen för hjärnan är att ordna sinnesintrycken i en verklighetsrymd bestående av tre domäner: kroppen, världen och jaget.
”Farsan, ditt och mitt jag är lösningen på ett koordinationsproblem”, säger jag när han åter parkerar moppen framför farstubron. Hundarna skäller ivrigt i hundgården. ”Jaså du, jaha du”, svarar han och lägger bort hjälmen. Allt har gått bra. Han har styrt, bromsat, hållit balansen med alla kroppsdelar och hejat på folk samtidigt. Hans hjärna har bearbetat mellan trettio och fyrtio miljoner informationsenheter per sekund. Just nu delar vi vår plats på Jorden med ungefär sextusensjuhundra miljoner andra människor. Hur många informationsenheter per sekund blir det för mänskligheten? Vi ombeds allt som oftast att anlägga perspektiv på tillvaron, som om man ville säga: ur en viss synvinkel, från just den här platsen, kommer allting att klarna. Jag tittar på pappa som stökar runt och försöker föreställa mig mitt synfält uppdelat i suddiga oktagoner.
MÄNGDEN PERSPEKTIV belamrar fältet. Du rör dig från det ena till det andra som för att känna hur det artar sig. Greppa på måfå en bit av en ogripbar helhet; själva greppet kan visa sig givande. Ryck det likartade ur sitt flöde och framvisa det som betydelse. Samlandet: ett bränsle.
Ännu ett museum, denna gång ett statligt sanktionerat historieberättande. Jag står på översta våningen i Armémuseet i Stockholm. Utställningen börjar här, i detta rum, och framför mig finns en grupp naturalistiskt skulpterade schimpanser engagerade i våldsamt slagsmål. Ett gäng hannar ger sig på en ensam stackare med knytnävar och tillhyggen. Uppspärrade ögon och blottade tänder, några grässtrån vajar i vinddraget och parketten knarrar när jag flyttar tyngdpunkten för att läsa på displayen. Texten förklarar sakligt hur lite som skiljer människan från schimpansen. Hannen beskrivs som aggressiv och i beteenderepertoaren ingår dödande av ungar, våldtäkt och kannibalism. Skyltens rubrik är ”Schimpanskrig” och den lär oss även att ”attackerna påminner om naturfolkens raider”.
Runt omkring mig har röd färg runnit längs pelarna, krigsgudar är utplacerade i rummets fyra hörn. Tusen år av krig länkas här samman av DNA och religion. Intensivt aptjatter strömmar ur högtalarna och jag tänker att Municipal Einstein också hade en apa i entrén. Det var en liten rackare som stirrade mig stint i ögonen medan han pekade på en karta.
Ett spårningsarbete är också samtidigt ett urspårningsarbete, ett försök att bryta igenom de givna ramar som omgärdar vår föreställningsförmåga. Att bryta igenom efterkonstruktionens förföriska yta.
KONSTNÄREN STIG SJÖLUND hade en utställning på Uppsala konstmuseum där mediet Birgitta Thorlander lät de döda komma i kontakt med besökarna. Släktingar och anhöriga fick känningar över den yttersta gränsen allt eftersom mediet annonserade att andarna var närvarande. Och så kom då anden från en liten död hund. Ingen besökare ville veta av den. Hunden gav inte upp, den lämnade inte gruppen av levande och döda. Birgitta frågade om och om igen om inte någon ville ta hand om sin lilla hund, men det var det ingen som ville. Efter seansen fick den in i döden trogna hunden dra sig undan med de andra andarna, utan att matte eller husse visat minsta intresse.
På Alcor’s Lab i Arizona vilar hussar och mattar som varit mer förutseende. De är nedfrysta. De vill inte dö nu utan väntar på att man ska väcka dem i framtiden. De flesta har bara låtit frysa ned huvudet vilket är billigare, och många har också låtit frysa ned sina husdjur för att få vakna med hjärtevännen. Jag förstår dem. Tänk dig att huttrande vakna upp i en osäker framtid. Situationens allvar drabbar dig plötsligt, men så hörs det välbekanta skallet. Med frostfuktig päls står Tussen där. ”Har du sovit gott Tussen?” ”Voff!” Och så leker ni en stund. Du är hemma trots allt, för din hund har välkomnat dig.
Tack till J L Borges och Björn Merker