Om Maria Luostarinens konst
Ett elefantliknande moln rullar långsamt fram. Svängande lyktor skapar skuggspel om profeter i tronrum och under de höga vågorna anar man en val. Vi ser vår omvärld och vi tolkar den. Plötsligt blir det lösryckta och tillfälliga det som framträder som meningsbärande.
Att skapa bilder med avsikten att de ska tolkas är något mycket mänskligt. Det sker i lekar och används som psykologiska verktyg, och ibland, som i Maria Luostarinens konst, är det en generös handling; "Du får göra vad du vill med den här, den är lika mycket din som min".
Hennes bildvärld är egensinnigt välbekant. I den blandar sig gemensamma, anade och okända symboler med betraktarens högst privata minnesbilder. Historierna bildas och börjar berätta sig själva. Precist och lekfullt undersöker Maria överlappningarna och glappen. Var upphör det ena och börjar det andra? Natur - Människa - Ande - Djur - Ting - Levande - Död - Tid.
Inför sin nya utställning ställer Maria Luostarinen sig frågan: "Finns Carl Larssons ande kvar i Konstnärshuset?" Vi betraktar fläckarna och spåren i de nötta lokalerna. Maria ser en sak, jag en annan och du ytterligare något. Och om Carl Larsson är kvar, kan man undra vad han ser.
Po Hagström
Stockholm 2008
