PAUL CSEPLÖ
Om byn som inte brydde sig om konst, och om konstnären som målade ändå.
Paul kom till Jämtland som barn när hans familj flydde undan kriget i Ungern. Han fascinerades av det nya landskapet och snart började han måla. Att folk i trakten misstrodde konst påverkade honom inte och när jag växte upp var Paul byns enda konstnär.
Man värderar fortfarande inte konst i vår by. Men Pauls svar på att ingen vill betala för kultur var att han målade ändå. Numera finns Pauls måleri i vartannat hem i byn. Det finns i pizzerian, i båthus, på husbilar och på ålderdomshemmet. Han har målat scenen på hembygdsgården, fonden till dansbanan och de stora salarna i gamla skolan. Han fick nästan aldrig betalt och bara sällan ville någon ersätta honom för färgen. Ibland visades han inte ens tacksamhet.
Paul fortsatte måla hela livet. När jag besökte honom på sjukhuset under hans sista tid stod han med dropp i armen och målade en skogstjärn på sjukhusväggen. Åren innan hade både hans mamma och ena bror dött i leukemi och själv hade han kämpat mot cancer i flera år. Pappa blev ledsen när Pauls förestående död kom på tal, men Paul bara skrattade: ”Var inte ledsen, du kan väl följa med?” Enligt Paul försvinner ingenting, det bara övergår i något nytt.
2008 dog Paul i leukemi. Han var en av de bästa människor jag någonsin mött. Och även om han har rätt i att inget någonsin försvinner, så är världen sämre nu när han lämnat oss.
Den mest intressanta fråga man kan ställa om konst, är vad den gör. Pauls konst har förändrat ett samhälle. Hans gärning har gjort det omöjligt att vistas i min by utan att man konfronteras med konst. Kan de som bor där undgå att påverkas av detta? Jag vet inte. Tycker jag att de förtjänar all denna konst? Absolut inte. Men Paul tvivlade aldrig på konstens värde eller på styrkan i dess närvaro. Och hans val att sprida konst är en ständigt närvarande position när jag själv agerar som konstnär/curator.
Po Hagström, 2009