Vi skjuter ut båten i det svarta vattnet. Skrovet läcker, kallt vatten strömmar in. Knotiga grenar sträcker sig efter oss från land. Färden går snabbare och vi hör ett avlägset brus längre fram. Ett vattenfall! Vi kommer falla fritt, precis som vi hoppats och det kommer vara härligt.
I Maria Boijs konst lockas vi av det skrämmande och vi blir misstänksamma av det förtroendeingivande. Varför ler den blonde läkaren mot oss? Vad vill han? Varför är hans tänder så vita? Vi backar in i den trygga svartbrända skogen där vi umgås med spöken och gengångare. De utger sig inte för att vara något de inte är, hos dem behöver vi inte låtsas eller undra. Vi slappnar av och lyssnar uppmärksamt vid den gröna lägerelden.
Varför har polerna skiftat? Vad har Maria Boij gjort för att vi ska värna det som brukar skrämma, och misstro våra symboler för trygghet? Jag tror att (en del av) svaret är tillit och lyhördhet. Maria Boij lyssnar på de historier som väcks och vävs i hennes arbete, och hon litar på deras betydelse. Och med den sortens lojalitet överförs blicken även till oss som besöker hennes värld.
Allt snabbare. Den läckande båten stöter mot allt annat som drivs fram av forsen. Vad finns inte i det svarta vattnet? Var det där en gren eller en klo? Is eller ett kranium? En mänsklig fisk eller ett omänskligt barn? Det skummar kring båten nu och bruset från vattenfallet har blivit ett dån. En regnbåge – eller är det en neonskylt? – stiger ur dimman längre fram och vi sparkar glatt med fötterna i vattnet som fyller båten. Snart faller vi fritt igen, ned genom nästa verk av Maria Boij.
Po Hagström, 2012-09-22
