Konstnär: Anders Wettler
Reportage: BRAK och Jamtli
Anders Wettler fortsätter sin undersökning av mönster. Följ med honom till Jämtland.
Väntan hade varit lång på tåget, nu var det redo att avgå. Anders hade varit flera gånger i Östersund och bott på Jämtlands länsmuseum Jamtlis vandrarhem. Han hade däremot aldrig sett de vikingatida Överhogdalsbonaderna; de finns på själva museet. Shabnam Faraee hade berättat om Överhogdalstapeten, som de också kallas, för när de hittades på 1800-talet i Härjedalen, var de hopsydda till en sammanhängande tapet. Hon sa att de hade en viktig plats i textilhistorien: det finns inte så mycket bevarat i det materialet, och mönstret liknar iranska djurmönster.
Nu skulle Anders få möjlighet att möta de vikingatida vävarna i verkligheten. Tåget gick enligt tidtabellen, den tabell över tider som han förväntade sig att se på länsmuseet Jamtli. Po mötte upp på Östersunds station och efter en busstur tog de en annan sorts stålhästar till Brogården i Lit. Gården var full av liv: landskapsmålningar på väggen i ett rum, i ett annat rum grisaillemålningar i taket. Vid ingången till logen stod superhjälteskulpturen Vaktaren, tillverkad av Pos hela familj.
På morgonen cyklade Anders och Po över Indalsälven i morgonljus. De skulle på BRAK, Branchdagarna för konst i norr. Norrländsk natur och kultur var öppnare än Anders väntat sig. Indalsälven bredde ut sig i morgonljuset likt den italienska floden Po. Busschauffören kämpade med en dörr som ville vara öppen hela tiden. När de slutligen kom fram till hotellet , fick Anders ta med sig matbrickan in i föreläsningssalen för frukosttiden var slut.
”Inte spilla, inte spilla, iiin-TE spilla!”, sa han till sig själv. Sedan kom det kaffe från hans kopp och skapade det som nu heter Storsjön.
Po hade tyvärr missat BRAK-festen, evenemangets krogbesök kvällen före. Men oväntat många konstarter brakade ihop med varandra till en fest för örat och tungan såväl som för ögat. Keramik-musik! Konst för djur i Norrbottens skärgård var något helt nytt för Anders och Po.
Sedan forntiden (nästan) hade Anders väntat på Överhogdalsbonadernas forna tider. Där, på Jamtli, frös tiden. Längst in, längst ner, där historien övergår i förhistoria, såg han bonaderna vilka pryder valhallar i Historiska museet i Stockholm såväl som i det vikingatida Jamtaland, i salen där informationsfilmen suggererade fram en sagosal i sejtarnas tid av trä och tyg.
Då syntes ett flammande sken, likt elden i ett långhus, djuren på vävnaderna tycktes röra sig i ljuset från lågor. I det skenet kändes forntidens varma färgväv omsluta Anders, han var Thórbiorn Árnason från Svithjódh, betraktade Frösöstenens tillkomst. Eldskenet vände förväntan i forntida framtids förklaring, visade vägen ännu längre in. Där fanns en ännu äldre textil: Revsundslisten. Kors bar den, kanske förkristna, solens grenar vilka visade hur en sentida viking skall sprida värmen till världen. Den person som Po återförenades med var åter-förvandlad. Det är möjligt att forntids-förvandlingen kunde förnimmas, möjligen kändes den inte. Men det finns en möjlighet att vävarnas värme kan kännas, nå ut och vidare till Vinland och dylika nya världar.