Two digital prints á 100x40 cm: image and text installation
Brogård förlorade båda sina broar till älven, den ena efter den andra. Älven tog även
gårdens grundare. Det var en ljus sommarnatt och i ekan gungade hans vänner som
inte kunde rädda honom. Det har alltid varit så här; orten speglas både av vattenytan
och av det som vilar på botten.
Med vintern suddas konturerna ut, vitheten sprider sig. Det klagar och smäller när
isen bildas. Det svartblanka stråket smalnar och avgrunden döljs. Under isen fyller
vattnet det slutna rummet. Det är kallt svart mot planetens hårda sten, utmed de
sluttande stränderna och upp till det grönvita locket. Här är döden, året runt, alla vet
det. Svärtan släcker både livsljus och skoterlyktor. Kropparna återfinns tack vare
spåren från händer och fällknivar kring vakarna.
Men här finns även liv i det svarta. Långsam matt glans hos de som genomlever det
oundvikliga. De sparar sin energi, väntar på att deras tid åter ska komma. De förstår
sin position och vet vad som är upp och ned. Det vet inte du när du tumlar ned mot
botten i den blytunga jackan. När du förlorar isen ur sikte upplever du tyngdlöshet, du
faller fritt lika mycket uppåt som nedåt. Det är en in i döden naturlig rörelse.
Seriemördaren T kidnappade sina offer innan han dödade dem. Han låtsades
behöva hjälp. Han ställde stora matkassar utanför sin skåpbil vid mataffären, väntade
med ett falskt bandage runt armen och bad om hjälp. När en medmänniska lutade
sig in i bilen med kassarna kom knuffen i ryggen, dörrarna låstes, motorn startade
och du hade gott om tid att undersöka utrymmet medan du fördes bort. Skåpbilen var
ljudisolerad, du kunde skrika hur mycket du ville, ingen hörde. Man såg bara ännu en
sansad bilist med okänd last.
När mamma var döende hörde hennes bror aldrig av sig. Han väntade inte med ett
falskt bandage vid bilen utan körde bara lugnt förbi i sin vita volvo. Under mammas
sista vecka ringde vi honom, ”Det är nu eller aldrig”, och så kom han.
Jag kokade te och dukade med småkakor i vardagsrummet där hon låg. D svängde in,
stängde av motorn, klev ur och jag visade in honom till hans syster. Han log medkännande
och lade fram tre pärmar på bordet. Så började han läsa från alla kvitton: En bokhylla 1968
för 98 kr, fyra frimärken samma år, nej frimärkena kan vi strunta i, men bordet 1969
kostade 140 kr. Och så vidare, alla utgifter som han haft för henne genom livet. Mamma
var så tacksam för att han kom.
T skrek ”I am not an animal” från sitt cellfönster. D beskrev hur han som barn åkte släde
över Brogårds-bron under ett fårskinn.
Det finns mycket som inte lämnar oss trots döden, en energi avlägsnar sig men
något annat träder i dess ställe. Och allting lämnar spår. Som vid kirlianfotografering
av trasiga löv där även mönstret av den saknade lövbiten framträder på fotografiet.
P ser ofta en död man vandra längs landsvägen vid sitt stall, ”ett elektromagnetiskt
spår” förklarar han. A blir periodvis så besökt av andar att hon måste säga till dem att
lämna henne ifred. Min pappa blev strax efter mammas död förföljd av ett personligt
norrsken.
Välutbildade ateister förklarar upplevelser av det (så kallade) övernaturliga på många
trovärdiga sätt: tunneln man ser vid dödsögonblicket kommer av syrebrist i ögats
näthinna. Tillfällig obalans mellan tinningloberna medför känslan av en närvaro.
Långvarig religiositet är en lätt neuros. Och så vidare. Vid ett experiment
stimulerades hjärnan elektriskt på flera försökspersoner varpå kristna såg Gud,
muslimer såg Allah och en ateist såg en munk på en bergstopp.
Månen dras inte alls runt Jorden, lika lite som Jorden dras runt Solen. Ingenting i
rymden dras åt något håll utan allt faller fritt. Himlakropparna påverkar rummet och
det som rör sig i rummet följer bara sin bana. Månen faller alltså fritt kring Jorden, in i
sin naturliga framtid.
Att falla fritt behöver därför inte vara något negativt, kanske rör du dig bara på det
sätt som är mest naturligt för dig? Är inte det något att sträva efter?
Två stjärnor som faller fritt kring varandra i en nästan evig dans kallar vi för en
tvillingstjärna. Om de är jämlika sker det på lika villkor, annars skänker den ena
stjärnan sin energi till den andra. När dansen upphör är risken stor att det resulterar i
ett svart hål som slukar allt i sin närhet.
Det vita hålet är mindre känt än det svarta. Vi vet inte ens om det existerar, men vi
tror det, hoppas det. För allt det som faller fritt in i ett svart hål och upphör existera,
det måste väl ta vägen någonstans? Ett vitt hål är en punkt i rymden där energi
uppstår. Är det andra änden av ett svart hål? "För att kunna återuppstå måste man
först dö."
Exhibition: ”ÄGD”, group exhibition, Studio 44, Stockholm, Sweden Link