• Current
• Art
• Curator
• Consultant
• Text
• About

80 % of human perception is based on eyesight. Konsthall SE explores how our other senses can be used in art. in the first project at Konsthall C this fall, 12 artists will present their new suggestions for public art that does not require eyesight. These peices could all be perceived and appreciated by people with or without vision. The artists in Konsthall SE has all explored the possible and the impossible, the grandios, the subtle, the tricky and the humoristic, based on their different pracices and experiences. The exhibition host Anna Nord will be present at Konsthall C during the weekends. Anna Nord is blind and can from her position introduce the visitors, with or without eyesight, to the exhibition in particular, and to public art and public space in general.


Konsthall SE at Konsthall C was produced together with Elin Post and with assistance from Martha Johansson.
The project was financed by Stockholms stad, Stockholms läns landsting and Innovativ kultur.
It was produced toghether with SKKF, Iris intermedia and SRF.

Five parallel exhibitions were produced as part of the project Konsthall SE; Three separate exhibitions by young artists with sight disabilities (at Centrifug), one group exhibition for young people with sight disabilities (at Adesso) and one group exhibition by SKKF (at Adesso).
The project was produced with a number of availability aids, such as audio guides, tactile maps, etc. This was made possible by our collaborative partners Iris intermedia, SKKF and SRF. Together with our exhibition host Anna Nord, who has no eye sight at all, these forms of aid were tested and evaluated. The knowledge gained was later used in the project TA PLATS! (2010 - 2013).
Documentation by John Håkansson, logo by Po Hagström and Fredrik Andersson, folder layout by Linda Peanberg and Veronica Sokolow.

Texts from the folder here>>
Photos from the opening here>>





JANNA HOLMSTEDT: PARANORMAL

Janna Holmstedt arbetar ofta narrativt och utgår då från material som hon samlat in genom omfattande research. Hon vänder och vrider på informationen, fogar oväntade delar till varandra och där uppstår de nya historierna, gestaltade i den teknik som lämpar sig bäst för ändamålet.
Paranormal är en föreställning för tre personer. Den utspelar sig inne på Konsthall C samt strax utanför. Man kan också se verket som en illustrerad ljudbok i tre kapitel, som handlar om när synen blir ett handikapp och normalt blir suspekt. Här finns bara vardagliga och triviala händelser, men sammantaget skapar de en absurd situation som uppfattas olika beroende på vilken roll man tilldelats. Men främst är det en berättelse om frihet – om att känna sig fri.
Föreställningen börjar när besökarna sitter ner vid ett bord med var sin tygkasse i knät och hörlurar på. Audioguiderna startas samtidigt och från och med nu är lyssnarna både publik och aktörer. De tre rösterna i Paranormal görs av Andreas Kundler, Jan Modin och Ulla-Britt Norrman.
www.jannaholmstedt.com

LISA JONASSON: DET HUVUDLÖSA TRÄDETS BERÄTTELSE

Lisa Jonasson arbetar med text, grafik, affischer, serier, teckningar och collage. Gemensamt för hennes konst är undersökningen av olika slags glapp och kopplingar mellan den fysiska och psykiska världen.
Skulpturen Det huvudlösa trädets berättelse spelar på kopplingen mellan den egna kroppen och naturens alla kroppsligheter. Verket är tänkt att finnas någonstans i den insprängda natur som finns i Stockholms förorter. Skulpturen består av en stubbe vars slingrande rötter har händer och fötter. Ur marken kring stubben tränger platta ansikten upp. I verket smälter natur och kropp samman, jorden får ansikten och visar kanske sina känslor. Lisa Jonasson har velat skapa en lite farlig plats, en ”mys-skräckis”.
www.lisajonasson.com

MATTIAS LARSON: TON KAPSEL - AUDIO-SENSUELL SKULPTUR

Mattias Larson arbetar i huvudsak projektbaserat med olika material och tillvägagångssätt där delaktigheten och det interaktiva genomgående är en viktig beståndsdel. Ett av hans projekt är olika ljudbringande objekt, i gränslandet mellan skulptur och musikinstrument. När Mattias Larson arbetar med ljudbringande objekt har intresset i synnerhet varit hur en akustiskt ändamålsenlig form möter en visuell estetik. Och i färdigställandet hur tredimensionella objekt erbjuder en sensuell perception. Sensuell i meningen; med beröring kännbar.
Ton kapsel är ett skissförslag för en offentlig skulptur som man kan spela på. Till formen är den inspirerad av en blomknopp eller frökapsel, medan funktionen är inspirerad av den traditionella, västafrikanska slitstrumman. Slitstrumman användes i flera stammar i Afrika som kommunikationsredskap mellan byarna och kallas ”talande trummor”. På samma sätt skulle en färdigställd Ton kapsel vara en skulptur där människor kan spela tillsammans eller till varandra i det offentliga rummet.
www.hammarbyartport.com/larson/mlfr.htm

MATTS LEIDERSTAM

Genom sina forskningsbaserade projekt har Matts Leiderstam ofta sökt visa att vilka vi är kulturellt, och hur vi tolkar det våra sinnen uppfångar, är baserat på sociala överenskommelser med rötter i historien såväl som personliga erfarenheter. Kontexten är aldrig helt given utan att den måste ständigt omförhandlas.
Verket Vattenlek pekar på att bakom den offentliga platsens utformning finns det en ideologi präglad av tiden. Matts Leiderstam menar att när vi rör oss här stiger vi omedvetet in i rollen som ”brukare” på en scen skapad av platsens arkitekter. Men det är genom vårt faktiska sätt att använda rummet som platsen skapas. I Vattenlek ingår en text som utgår från hans personliga upplevelse av en scen som utspelade sig i en park i Paris för över 10 år sedan. En upplevelse som han låter utlösa en händelse på Hökarängens torg i relation till fontänen designad av Erik Glemme 1954. En tilldragelse triggad av minnesbilden men nu omvandlad till en aktion att lägga till torgets eget minne.
www.mattsleiderstam.com

ULF LUNDIN - HEJJA, HEJJA PÅ, HEJJA PÅ HÖKARÄNGEN

Ulf Lundin arbetar för det mesta med fotografi och video och är bland annat intresserad av vad som händer när det privata möter det offentliga, vad som genererar starka upplevelser och hur dessa kan fömedlas.
Videon Hejja, hejja på, hejja på Hökarängen är en skiss för ett platsspecifikt verk där något tränger sig på utifrån på ett oväntat sätt under en promenad från T-banan till Hökarängsplan. De flesta som går sträckan varje dag kommer inte ens upptäcka verket som existerar endast för en viss grupp människor: de som drar en väska med hjul. Genom att ändra stenläggningen på gångvägen i ett visst mönster kommer alla väskor med två hjul, som kabinväskor och shoppingväskor, att spela upp den klassiska idrotts-ramsan ”hejja - hejja på”. Sveriges kanske mest kända hejjar-ramsa där alla kan byta ut sista ordet och själv välja vad som behöver hejjas fram.
www.ulflundin.nu

MARIA LUOSTARINEN - ELEFANTMOLNET

När man ser på Maria Luostarinens teckningar och målningar vet man aldrig riktigt vad man är mottagare av. Där är dansande skuggor och silhuetter, mytologiska väsen och vardagligheter blandade. I flera projekt har Maria Luostarinen arbetat på detta och liknande sätt kring blicken och seendet också, eftersom hennes mamma är synskadad.
För Konsthall SE har Maria Luostarinen arbetat på samma sätt som med måleri, fast fysiskt. Hennes förslag på ett offentligt verk i Hökarängen, Elefantmolnet, är en skulptur som också är en ledstång som man kan följa med blicken lika väl som med händerna. Skulpturen har liksom hennes måleri både antydda och mer igenkännbara former. Betraktarna av Maria Luostarinens konst brukar berätta vad de upplever. Deras olika tolkningar blir sedan historier som hon tar med sig till nästa arbete. Figurerna i Elefantmolnet kommer generera individuella historier för olika sinnen och på Konsthall SE kommer en del av Maria Luostarinens undersökning bli hur, eller om, historierna skiljer sig åt beroende på om besökarna ser eller saknar syn.
www.maria.luostarinen.se

OLA NILSSON: KOD (dah-di-dah dah-dah-dah dah-di-dit)

En mellanrumsform är det utrymme som inte upptas av två kroppar. Ola Nilsson intresserar sig särskilt för mentala mellanrum i form av de kommunikativa konstruktioner som omger oss i vardagen. I hans konst framhålls detta bl a genom att göra det möjligt för besökarna att interagera med verken.
Ett språkligt system kan bestå av rytmiserade koder där vissa givna intervaller av kombinationer bygger upp ett meddelande som bara är avsett för vissa. Verket KOD, som både är en skulptur och ett ljudverk, tar avstamp i att bli uppfattad och att uppfatta sin omgivning. Käppen, som många synskadade använder för att orientera sig med i okända miljöer, har en central plats i arbetet. Käppen blir, i en vidgad definition, ett redskap för kommunikation där användaren skapar ett ljud för att annonsera sin närvaro och för att få information. Här finns det tydliga paralleller till kodade meddelanden: som oinvigd seende ter sig de små variationerna i ljudkvalité inte möjliga att uppfatta. För den synskadade är det en del av kartan som man orienterar efter.
De meddelanden som sänds från KOD är morsesignaler kombinerat med andra rytm-uppbyggda signaler, delvis kopplade till den sociala konstruktionen av den normala människan och funktionshinder som en problematisk avvikelse.
http://ola-nilsson.se/

ANNA NYBERG: GOLV ÄR ETT GOLV ÄR ETT GOLV

”Det är kul och samtidigt lite oroande på det där maniska viset” skrevs det en gång om Anna Nybergs konst. Hennes konst utgörs ofta av manipulationen och framhävandet av rummens riktningar och volymer. Med olika material påvisar hon alternativ, antingen fysiska eller mentala, till det vi vant oss vid som rumslighet.
Golv är ett golv är ett golv. Eller? Hur känns det när golvet stegrar sig och bildar horisont med taket? Går det att ta sig upp? Vill man göra det eller är det till och med så, att det är svårt att låta bli? Genom att ändra på invanda vinklar för de ytor som vi rör oss på förändras våra rörelsemönster och därigenom också vår uppfattning om den egna kroppen. När golvet eller marken inte bara bär vår kropp utan även manipulerar den förskjuts vardagen. Och kanske kan eventuell minskad framkomlighet vara ett lågt pris för en förhöjd upplevelse?
Anna Nyberg ställer frågan och hänvisar till olika platser i världen som uppskattas just för att de inte är helt avskalade och platta. På ett lutande torg ligger man till exempel skönare och på ett halt golv är det roligt att leka. Och för Konsthall SE föreslår Anna Nyberg ett veckat golv för en gångtunnel eller för ett torg, för att förvandla platsen från genomfartsled till en plats där man kan vistas och uppleva saker tillsammans med andra.
www.annanyberg.se

SUSANNE SJÖLUND: KLUMPSKRIFT

Susanne Sjölund följer egna och andras spår. En ny handling kan underordna eller utplåna en tidigare handling men det lämnar alltid spår efter sig, relationer mellan ett nu och ett då. Hon beskriver själv sin konst som "ett slags ritual där kroppen, att vilja och det bristfälliga undersöks."
Klumpskrift består av betongklumpar, att lyfta och hålla. På varje klump finns det en bricka som anger det ting som klumpens vikt motsvarar, ting som Susanne Sjölund någon gång hållit i och som även du, med stor sannolikhet, har hållit i. Verket Klumpskrift är en fråga ställd till våra kroppars minnen. Vad aktiveras när besökarna känner klumparnas vikt med sin kropp? Bär våra kroppar på minnen som liknar varandras? På frågan vad Susanne Sjölund tror att Klumpskrift kommer generera hos besökarna, svarar hon ”Ett minne som upplever tid genom tyngd som ett gemensamt språk i oss”.

ÅSA STJERNA: LEDSAGARE

Åsa Stjerna har de senaste åren arbetat med ljudinstallationer i det offentliga rummet. Med ljudet som bärande material undersöker och gestaltar hon med sina installationer en plats historia, dess sociala konstruktion samt dess rumsliga utformning.
Ledsagare är en skiss till ett offentligt verk över ett torg med ett antal lyktor utplacerade. Lyktorna tänds om aftonen och samtidigt med detta är det tänkt att också ljudsignaler från varje lyktstolpe aktiveras. Ljudmaterialet tar sin utgångspunkt från ljudsignaler för synskadade från trafikkorsningar på olika platser i världen. Vanligtvis indikerar dessa signaler möjligheten att passera eller inte passera vilket kan vara en skillnad mellan liv och död. I verket Ledsagare har dessa ljudsignaler tagits ur sina ordinarie ”deskriptiva” sammanhang för att istället lyfta fram deras egna estetiska ljudande kvaliteter. Dessa sammantagna är tänkta att skapa en egen förtätad rumslighet på det föreslagna torget. Ledsagare är färdigställt med hjälp av Andre Bartetzki.
www.asastjerna.se

LIV STRAND: GUIDE

“Rum som situation” är ett citat från Liv Strands hemsida. Det vill säga fysiska platser även som tid, där företeelser, möten, människor, avsikter och möjligheter ingår. Förhållandet till rumtiden är påtaglig i Liv Strands konst, vare sig hon arbetar med ljud, installationer eller aktioner.
Guide tar med den uppmärksamme och nyfikne ut på en vandring. Vandringen följer sin egen logik och då man närmar sig ljudkällan upphör den spela, och ljudet fortsätter ännu en bit längre fram. Och så vidare. Och så vidare. Men när den lockande musiken slutligen tystnar är inte vandringen slut. Personen har letts ett stycke på vägen av Liv Strands Guide, men måste sedan fortsätta själv. På Konsthall C presenteras Guide som en prototyp med två ljudholkar som är kopplade till varandra och spelar musiken beroende av hur en besökare rör sig. Guide är ett förslag till en ljudgestaltning utomhus eller inne i en större byggnad. Programmering Erik Sjödin. Musiken är första satsen ur stycket Quattro Pezzi av Giacinto Scelsi och framförs av Tora Thorslund.
www.livstrand.com

LISA TORELL: NU ÄR FIKTIONEN SLUT

Lisa Torell arbetar ofta platsspecifikt och med textbaserade installationer. Plats kombineras med språk, ord och uttryck kombineras med bild och miljö. Hon sammanfogar personliga mönster, ordval och tankar med samhälle och struktur och lyckas på så sätt ifrågasätta det gängse. En återkommande tråd i hennes konstnärskap är intresset för plats och identitet.
Vad är det som gör konst till konst, en stol till en stol? I ljudinstallationen Nu är fiktionen slut vrider och vänder Lisa Torell på vår uppfattning om och förväntan på och skillnaderna mellan det första och det andra. Vid installationen uppmanas besökaren att slå sig ned på en stol och sätta på sig hörlurar. I ljudspåret leds man sedan in i ett nytt rum. Installationen med ljudspår är en av tre delar av skissförslaget för en skulptur för en offentlig plats i Hökarängen. Nu är fiktionen slut kommer under utställning finnas även på plats utanför Konsthall C och en del kommer att finnas mittemellan.
www.lisatorell.com