Po Hagström




ALLA BÖCKER ÄR EN BOK
ALL BOOKS ARE ONE BOOK

Work in progress

As a child I started to write down the titles of all the books I read. And as other children who did this stopped, I continued.
In the solo exhibition
1075 and counting 2007 I presented these books on a long table and the more time I spent with these books, the more I felt that it was one single long book. And I began to write one single book of them all.

I use one sentence from each book in chronological order. The process includes that I am reading and rediscovering the books of my childhood, youth and grown life, the things that were important to me and others in those ages. Right now I'm searching for the 113th sentence out of 1094 in the growing novel named "Jorden och dess grannar" ("Earth and its neighbours").





JORDEN OCH DESS GRANNAR1



En del gudar hade djurhuvuden. Narren berättade historier och musikanten spelade på harpa för att roa dem. Det var kallt. De talade om kärlek och tittade på TV. Övre delen av deras ansikten tycktes inte passa ihop med den nedre, för deras ögon var vaksamma och spejande, medan deras läppar log det mjuka, tomma leendet. Ibland hördes släpande steg, men det var bara en björk, som strök sina kvistar mot väggen, när det blåste.
Naturen var härlig så länge inte människorna förstörde den. Där fanns de bästa klätterträd man kunde önska sig, där fanns bersåer som var mystiska grottor, där fanns gräsmattor som skulle ha blivit de finaste bollplaner, där fanns bärbuskar, där fanns allt. Och allt svartare blev ekvirket. Längst upp lyste det i ett par fönster.

Tor kämpade mot det onda med sin stora hammare. Det vill säga, till det yttre. Rent
vetenskapligt finns ingen anledning att vara rädd… Ändå skakade han häftigt på det ljusa huvudet. Han undrade om han skulle våga gå ner igen och ut genom dörren till trädgården. Han lyfte motvilligt blicken från blodfläcken och tittade ut genom fönstret. På skrivbordet låg en stor tjänstepistol. Nu gällde det att organisera flykten på ett klokt sätt.
Dörren stod öppen, men ingen syntes till. På andra sidan dörren fanns ett mindre bibliotek. Han smög sig närmare. Travar med skrivböcker på bordet.
Slingerväxter hängde som girlander på glasväggarna och diverse blomster dinglade i taket.
Han slog upp alla de tjocka böckerna och bläddrade hit och dit. Sedan gav han upp. Förtvivlad såg han sig om. En kista stod bredvid, full med böcker. Från våningen ovanför kom ljudet av – fotsteg! På några sekunder blev han fattad och livlig, hans ögon glänste, hans ansiktsuttryck blev fast, hans lemmar nästan skälvde av verksamhetslust. Han rusade ut och skrek: Vem där? Vad vill du mig? frågade han. Det var tydligt att han ville slåss. - Vi har låtit det här gå för långt, sade han.

Regnets dån mot glastaket var öronbedövande. Han öppnade försiktigt dörren längst bort i trapphallen. Hade han bara kunnat ana innebörden, skulle det som följde, aldrig ha hänt. Det var ett labyrintiskt gammalt hus med korridorer, passager, smala, slingrande trappor och små låga dörrar med trösklarna nötta av generationers fotsteg. Han stannade och lyssnade, och när han kommit underfund med riktningen började han åter försiktigt röra sig framåt, steg för steg, till dess han åter plötsligt stannade, orörlig som en bildstod. Det är bäst att vänta ett slag. Med ens klarnade det för honom. Att han inte kunde komma ut. Det började bli mörkt och lyktorna tändes. En flämtande fotogenlampa hängde ovanför en dörr.

- Vad är det som luktar? sade han. Det luktade långgrunt hav och alger och fisk, tång och regn… och mitt i den friska doften en kvalmig lukt av något ruttet, en föraning om något fasansfullt.
- Detta har säkert drabbat mig på grund av mitt hårda hjärta, sa han till sig själv. Blodet steg honom åt huvudet. Det verkar som en mycket mörk och kuslig historia.
Och nu? Han skyndade sig fram till fönstret, han öppnade det och lutade sig ut. Det var natt och månsken. Så böjde han sig ner och luktade och snusade omsorgsfullt på luften som strömmade in. Sedan gled han snabbt och ljudlöst in bland vinbärsbuskarna i trädgården.
Höljd i dimma gick han in i högt gräs, lika högt som han själv, och kom ut på andra sidan vid brynet av en tallskog. Allt var tyst, en mörk, tung tystnad. Månstrålarna trängde ner genom trädens lövverk och belyste öppningen. Där lyste det rött i körsbärsträden. Kanske var det dumt att gå hit?

Har du kanske någon gång varit uppe i de stora skogarna och sett en sådan där svart, underlig tjärn ligga gömd långt därinne, trolsk och nästan skrämmande.
”Mamma – mamma”, lät det nerifrån det svarta vattnet. När någon hade ramlat i havet och drunknat, då dröjde det väl en liten tid innan den var alldeles borta? Det var tidvattnet som väckte dem.
”Drag opp mig!” sade rösten.
Ljudet lät förfärligt i nattens tystnad. Han kände igen rösten från drömmen, tyckte han. ”Från sagovärlden antagligen!” Det lät så ynkligt och övergivet. Det var inte ett människoläte, det var ett spökläte.
Inte en vindfläkt rörde sig, man kunde inte ta ett steg utan att genast bli genomvåt. Och med ens hördes det ett slags surrande ljud. Ur varje buske flög fåglar, som förskrämda kretsade kring sina bon. De kolliderar. Snart var hela himlen full av dem och alltjämt kom fler, fler och fler. Hela himlen såg med ens hotfull ut. Luften smakade som jord och gammalt järn. Han trevade sig fram, men han hade tappat riktningen i mörkret. Och mitt i allt detta, ett barn som gnällde, det lät som vind i vintergrenar.
Vattnet stänkte högt i luften.
Hon var där.

Hon var alldeles för vacker, alldeles för ung för att behöva dö. Hon blinkade och såg upp på honom. ”En gång till lämnar du mig inte.”
- Jag lovar att jag aldrig någonsin ska överge er! Bäst vi ger oss iväg, medan tid är.
Men hon lyssnade inte. Vinden vrålade och regnet kändes isande kallt. De tittade allvarligt på varandra. Han kysste blygt hennes tinning, men något annat kom han sig inte för att göra. Utan fruktan och utan vrede inväntade han sitt slut. Men han fortsatte: Man vill tvinga er att lägga er ner på jorden, och sedan kommer man att med den största försiktighet borra in en glödande lansspets i vart och ett av edra ögon. Jag ska beskydda dig, älskling. Han lyckades till och med åstadkomma en lätt rodnad och några tårar i ögonvrårna.
- Sååå… sa hon med tillgjort vänlig stämma. Hon gick runt honom och betraktade honom ur alla vinklar. Bakom henne klev djävulen med sitt spindelvävsansikte med hål istället för ögon, hår till axlarna och ben så långa som styltor. Och de rör sig mycket snabbt. Markens mossa var fuktig och grön och mjuk under hennes bara fötter, där luktade höst så skönt, och trädens grenar glänste av väta. Hennes mun öppnades och stängdes ett par gånger när ilskan fick orden att stocka sig i halsen på henne.
- Chockerad? sa hon och skrattade tyst.
- Vad menar du? Jag skäms över dig att du tänker så. Gud är mitt vittne…

- Nu räcker det, sa hon bestämt. Hennes bröst höjdes och sänktes och det gjorde ont när hon försökte andas.
- Vad är det för fel? frågade han oroligt. Ni ska väl inte… Om ni inte har något emot det, skulle jag vilja fråga er om en sak. Jag trodde du var död… Tala om för mig vad som hände!
Han brast ut i högljudd gråt. Åh, om han hade fått sitta i mammas knä nu och blivit vaggad sådär som hon brukar göra när han är ledsen.
- Jag kunde inte hjälpa det, säger han med gråtröst.
Knäna darrar. Undrar hur det var att drunkna? Det var för sent.
- Kasta dem i havet!
Med ett skrik och ett plums föll han framstupa på magen i de sugande, dånande vattenvirvlarna. Plasket var som en sakta bombexplosion.



VÄRLDENS ÄNDE
Att leva eller dö? Sedan fångades han av strömmen och drogs ned i djupet. Man märker dom inte förrän man sugs ner av dom. En onaturlig virvling i vattnet utlöste en signal som väckte honom, och ögonblicket senare kände han hennes hand mot benet, strax ovanför knät. Lungorna brände och skrek efter luft. På en plats som denna finns inga hemligheter. Ett brusande ljud växte så snabbt att det var öronbedövande och tävlade med det tilltagande ljuset om att plåga honom. Närmare döden, tänkte han, men också närmare livet. Här är jag, ensam med den döda.
Hon såg på honom, hon var dödsblek i ansiktet och hennes ögon blänkte. Hennes klänning var söndersliten, och på de ställen där den marmorvita huden lyste fram fläckades den av hårda blåmärken och andra spår efter en hårdhänt behandling.
Hon kupade händerna under brösten och lyfte dem som om hon erbjöd dem som en gåva åt honom. Ja? sade hon med ljuv röst och såg på honom med sina strålande ögon. Något tycktes ge vika.
- Å… ja… ja…
Otroligt. På nytt slöt hon armarna om hans hals. Hans händer var mörka runt hennes vita höfter.

- Fortsätt som förut, sade han till henne.
Mannens rygg kröktes. All right – all right! röt han. Nu kommer det! Han flämtade häftigt men försökte dämpa sin andhämtning så mycket som möjligt. Sedan var det alldeles tyst.

När de vaknade nästa morgon hade den fösta snön fallit under natten. Det blev emellertid inte som han hade tänkt. I stället sa hon:
- Hjärtat känns så tungt. Vi kan inte leva utan varandra.


Last updated December 2017 © Po Hagström