Po Hagström




En fika hos Lena och Max

Script for the peice ”En fika hos Lena och Max”, including a sound installation with five channels. The sound peice is played with loop.
Situation: Lena is a nice mother who has invited some friends. Max is her five year old son with a monkey hood on.
Voices: Alexandra Jönsson (Lena), Nilsáno Pirak-Sikku (Max), Pär Gustafsson (Mårten), Lars Perneholm (Klas), Emma Philipsson (Anna).
About the exhibition
More>>



Anna: (Avbryter Lena) Det här måste ni höra:
Jag var på väg till biblioteket i Solna centrum härom dagen. Och eftersom jag gick och tänkte på annat så såg jag mig inte omkring, utan gick den vanliga vägen bara.
Och så efter ett tag så mötte jag en person, så jag svängde såklart åt ena sidan, men hon svängde åt samma håll som jag... Så jag svängde åt andra hållet, men det gjorde hon med. Så vi var på kollisionskurs igen. Så jag skulle svänga en gång till, men då stod vi mitt emot varandra, på bara någon decimeters avstånd.
Så jag tittade upp, och såg att det var någon som jag kände! Och efter någon sekund, så insåg jag att det var jag! Jag stod framför den där djävla spegelväggen som finns bredvid pelaren där.

(Skratt)

Mårten: Du vet om att det finns en massa teorier om dubbelgångare, va?

Anna: Ja... Men det konstiga var att jag, när jag såg personen och kände igen henne, inte reagerade på en gång med känslorna som man gör annars - ni vet man blir glad över att se någon, eller önskar att det inte hände... Utan jag visste inte vad jag tyckte om den där tjejen...

Klas: (Snällt) Men du hade ju inte mött henne på det sättet tidigare heller.

Anna: (Lysnar inte) Men det var så schizofrent. Att vara för sig själv utan att vara ensam.

Lena: Jag tror inte på schizofreni. Inte på personlighetsklyvning i alla fall.

Anna: Hur kan du inte tro på det? Det är ju bevisat! Jag har sett på TV hur folk byter mellan fem sex personligheter. Till och med i rättegångar betraktar man det som bevisat.

Lena: Men alla har ju flera personligheter, inte minst om man ser över tiden. Jag är då inte samma person som jag var för fem år sedan.

Anna: Nä, men du lär ju inte byta tillbaka till att vara den personen heller, som en jojo.

Mårten: Härom året så upptäckte man att schizofreni orsakas av en ”tidigare okänd mikroorganism”.

Lena: Men det är ju som i Alien-filmerna...

Mårten: Ja.

Klas: Fan vad äckligt.
Jag tycker hur som helst att det är ointressant vad personlighetsklyvning beror på. Definitionen är att man har flera personligheter, och så enkelt är det.

Lena: Det är väl inte så enkelt...

Mårten: (Halvt som ett skämt) Det finns kanske något test. (Kort tankepaus)
(Entusiastiskt) Som det där psykopattestet som du skickade med mail härom dagen..

Anna: Ja just det.

Klas: Vad var det?

Mårten: Jo,
En kvinna går på sin mors begravning. Där träffar hon en fantastisk kille, men han försvinner efter begravningen. Och eftersom hon inte tog hans telefonnummer vet hon inte hur hon ska få tag på honom. En liten tragedi alltså.
Inte långt senare mördar kvinnan sin syster. Varför?

(Tystnad)

Max: Säg då!

Mårten: Ingen som kan?..

Anna: (Fnissar)

Mårten: Hon hoppas att den fantastiska killen ska komma till systerns begravning också.

Klas: Vad fan är det där för test då?

Anna: Om man kan svaret, så har man samma sätt att tänka som en psykopat.
Det är alltså ett test där man inte ska kunna svaret för att lyckas. Om du kan svara så har du förlorat.

Klas: Usch, jag ogillar verkligen alla tester som påstår sig kunna vränga oss ut och in.

Lena: Jag kommer att tänka på Kepler; Johannes Kepler som levde på 1600-talet.
Han kämpade som besatt för att bevisa sina teorier om hur universum ser ut. Och ju mer han kämpade, destå mer motbevisade han sig själv.
Så slut så stod han där med en beskrivning av vårt solsystem: En riktigt bra beskrivning och ingenting som han själv hade föreställt sig.
Som om det system - det test - han utformat, var för vasst för honom själv.

(Kort paus)

Anna: (Till Lena) Kepler?

Lena: Ja, Kepler.

Mårten: Jag har en liknande historia:
(Ev. lite teatralt) Direkt efter andra världskriget fick USA’s försvarsminiser för sig att han var förföljd av utländska agenter. Han var säker på att de spionerade på honom och att de följde efter honom överallt.
Så till sist låste man in honom på ett mentalsjukhus och där tog han livet av sig. Och några år senare fick man veta att han faktiskt var förföljd av spioner.

Anna: (Tyst) Den stackarn.

Klas: (Skrockar)

Max: Vi såg en bild på skolan av en tysk soldat under andra världskriget. Han vägrade skjuta bönder, han släppte sitt gevär och gick fram till dom som skulle skjutas. Han dog hellre än att skjuta bönder.

Anna: Mmmm..

(Snäll tystnad)

Anna: Men Kepler och den där försvarsministern: Menar du att båda två är offer för yttre omständigheter, men att - det ena offret hade tur och det andra hade otur?

Mårten: Va? Nej? Hur får du ihop något sånt?

Anna: Nej jag frågar bara varför du du sa ”en liknande historia”.

Klas: Hej, jag har också ett exempel, fast lite mer från vardagen. Det är också en ”spegelhistoria”:
(Skrockar) Ibland när jag går på toa på krogen så tittar jag upp över handfatet och ser mig själv där - fast bara för bråkdelen av en sekund innan jag upptäcker att det inte finns nån spegel.

(Alla utom Anna skrattar lite)

Lena: Men Klas - det är ju som om du har dig själv som låtsaskompis...

Klas: Joo...

Anna: (Lite irriterat) Det där är ju ett exempel om ingenting! Det har ju inte med någonting att göra!

Mårten: (Överslätande) Har du också låtsaskompisar, Max?

Max: (Förorättat) Nej!

Lena: Men du spelar rollspel, eller hur?

Max: Men det är en helt annan sak.

Mårten: Och så måste man fantisera tillsammans med andra, va?

Max: Jo.
Men en av mina figurer är en ninja. - Och på väg till skolan brukar jag fantisera om hur det skulle vara om han fanns på riktigt, på vår skola.

(Kort överaskad tystnad)

Anna: Och vad hade du sagt om han fanns på skolan när du kom fram då?
Alltså, hade du blivit rädd eller glad?
Hade du tänkt att det finns så många människor i världen att det kanske var en slump att du har fantiserat om någon som faktiskt finns, eller skulle du tro att du hade fantiserat fram honom?

(Paus)

Max: Jag vet inte.

Anna: Nej, men vad tror du?.....

Mårten: Sluta nu.

Anna: Nej, jag vill veta. Hade du försökt fantisera fram en annan person också, eller hade du bara varit förskräckt?

Max: (Paus, sedan argt) Jag vet inte!

(Tryckt tystnad)

Anna: Men om du kunde vara osynlig då?....

Alla vuxna: Men sluta nu!

Max: Nä, då skulle jag hellre vara odödlig.

Lena: Jag med.

Mårten: Varför då?

Max: För att få se vad som händer i framtiden.

Mårten: Men det får du ju. Ett tag i alla fall - så läge som du lever.

Max: Men efter det. Om flera hundra, tusen, år.

Mårten: Varför är det så viktigt då? Det kommer alltid att hända saker i framtiden, men det händer ju en massa saker nu med. Vet du vad som händer nu?

Max: Ja!

Anna: Som att det landar saker på Mars nu, och att vi ska resa dit snart.

Max: Ska ni resa dit?

Anna: Inte jag, men vi människor ska resa dit. Det är ungefär samma sak.

Max: Det är det väl inte alls.

Mårten: Nej, det är det inte.

Anna: Det är det visst, för skälet till varför några människor skickas iväg dit är inte att de ska resa. De skickas dit för att människan ska närvara där. Det handlar inte om en upptäktsresa, det är en positionering av mänskligheten.

Mårten: (”Gruffar”)

Klas: Men varför skulle du vilja vara odödlig då, Lena?

Lena: (Överslätande) Av det jag har sett av döden så verkar det vara något jag klarar mig utan.

Klas: (Som ett tamt skämt) Statistiskt sett ligger du rätt risigt till...

Lena: (Skämtsamt) Jo.

Anna: Det verkar inte komma något bra ur o-dödligheten heller.

Klas: Har du frågat någon?

(Kort skratt)

Lena: Problemet är - att det verkar så dystert!.. Att vara död...

Anna: (Trevande) Det man inte vet något om lider man inte av.

Mårten: Öööhm.

Klas: Jag håller med Lena. Jag kan tänka mig att dö, men jag vill verkligen inte vara död.
Jag kan tänka mig att vara en massa saker; far, make, jägare, glad, ledsen, et cetera, men jag kan inte tänka mig att vara död.
Det är liksom inte jag.

Lena: Det är väl just det som är d-ö-d: Att man inte är sig själv, att man fråntas den rätten - eller möjligheten...

(Ganska kort paus)

Max: (Viktigt) Jag såg en bild på hur stora dinosaurier gör när de parar sig.

(Överaskade skratt!)

Lena: (Snällt ironiskt) Var det ett foto?

(Små skratt)

Max: Nej det var en teckning i en dinosaurie-bok.

Mårten: Hur gjorde de då?

Anna: (Tillrättarvisar) Mårten!

Max: Dom fick flytta på svansarna och klättra.

(Mer skratt)

Mårten: Ser du din fågel där borta i fågelburen, Max? På samma sätt som människorna har utvecklats från apor, så har fåglarna utvecklats från dinosaurier. Så på sätt och vis, din lilla apa, så har du en dinosaurie som husdjur.

(Max skrattar)

Klas: ”Och alla är vi gjorda av stjärndamm”.

Max: Hur blir det i framtiden då?

Mårten: Åååh, en massa serieproducerade robotar kommer att serva oss långlivade människor.

Lena: Eller så blir vi robotar.

Max: Som Robocop.

Klas: Det verkar inte så nu i alla fall. Robotforskarna trodde från början att det var robothjärnan som skulle vara svår att göra, och att kroppsfunktionerna skulle vara enkel ingenjörskonst. Men så visar det sig att det är tvärt om, så nu ligger det en hög med robothjäror och väntar på att de ska få en kropp som kan hålla balansen.

Anna: Räcker det inte med att sätta en dator på hjul?

Klas: Nej, tvärt om! Människor vill inte prata med en bildskärm på larvband. För att en människa ska kunna interagera med robotar så måste den se mänsklig ut.

Mårten: Är inte blicken det viktigaste?

(Kort tankepaus)

Lena: Jag tror att....

(Loop to start)


Last updated August 2017 © Po Hagström