I RAVINEN (IN THE RAVINE)
Text and digital print 250x80 cm

”I ravinen” är ett bild- och textverk, som både kan läsas som en fiktiv berättelse om en persons resa genom ett märkligt landskap, eller som en analogi för mänsklighetens förmodade färd framåt.

art_ravinen_install

iravinen_image


I RAVINEN

“Hundra kilo Fortsätt”. De hade instruerat mig att tänka så: "Tänk på ditt liv som hundra kilo. Dela sedan upp det på vad som är viktigt. Till exempel: Fyrtio kilo familj, trettio kilo arbete, tjugo kilo vänner och, kanske, tio kilo hobby? Förstår du? Försök." Jag hade bara stirrat på dem då men nu uppskattar jag tanken, det blir faktiskt lättare så.

Kängorna skrapar mot skräp hela tiden. Naturen slukar det mesta av resterna men ibland kan man knappt tro sina ögon. Som sist jag gick här och hörde små plinganden. Jag följde ljuden och hittade en enarmad bandit under en gran. Jag kunde inte låta bli utan drog i armen flera gånger. Inget hände såklart, men den fortsatte plinga. Den gången skrattade jag faktiskt.
Mannens svett är iskall i duggregnet medan jag släpar honom uppåt. Han halkar ibland och då släpper jag honom. Jag ser på honom där han förvirrat famlar med händerna framför sig, lyssnar efter mig och trevar över armeringsjärn och grenar. Varje gång tänker vi samma sak: Om jag helt enkelt skulle lämna honom? Det vore en slags rättvisa om han dog här uppe. Men jag tar alltid hans hand igen.

Man kan knappast kalla det som händer för en mörkläggning. Tvärtom faktiskt, hela världen ser på. Men alla redogörelser bildar någon slags yta som växer och växer medan kärnan förblir orörd. Som en bubbla. Kanske är det ändå en slags mörkläggning?
Självklart letar man efter någon att skylla på. En person eller en myndighet, eller en konstruktör eller en underleverantör och så vidare. Ett tag var jag engagerad av bevakningen men jag bidrog egentligen bara till att göra bubblan större. Det är därför som jag reste tillbaka hit.
Jag glömmer aldrig hur det var att komma tillbaka. Jag var inte ensam som jag hade trott, utan många andra strövade redan omkring här i den nya märkvärdiga naturen. Och alla djur rörde sig planlöst utan instinkter. Fåglar kastade sig rakt ned i marken. En trebent hund linkade förbi en hare som bara satt där och skakade, utan att de såg på varandra.

”Förlåt”. Han säger det inte där han flåsar bakom mig. Han har aldrig bett om förlåtelse. Men han börjar bli orolig nu. Han bromsar och spjärnar emot och vrider sin hand. Jag rycker till hårt och för första gången anar jag en ilska hos honom. Kommer han våga göra något? Nej, inte än. Jag rycker till igen och låter en gren piska honom i ansiktet, bara för att visa att jag vet vad han tänker.
Folk har sagt att han förlorade synen på grund av vad han såg där nere, att han tog med sig mörkret upp ur djupet och så vidare. Sånt nonsens. Om han hade svarat på frågor skulle han säga att synen lämnat honom självmant. Som om han var en värld och hans sinnen och kroppsdelar var befolkningar och kontinenter som naturligtvis kan drabbas på olika sätt. Herre gud så dumt.

Från ett hål i marken hör vi ett utdraget skrik som inte vill sluta. Något som inte dör snabbt nog. Vi fortsätter uppåt med duggregnet mot våra ansikten. Den här gången ska det bli rätt. Vi förändras och vi kan lyckas.




——————— ENGLISH VERSION: ———————

A hundred kilos Continue. They instructed me to think that way: Imagine that your life weighs a hundred kilos. Then divide it between the important tings. For example: Fourty kilos of family, thirty kilos of work, twenty kilos of friends and, maybe, ten kilos hobby? Do you understand? Try. At that time I just stared at them, but I can appreciate the thought now, it actually makes things more easy. It accumulates to a hundred kilos Continue.


My boots keep scraping at garbage. Nature swallows most of the remains but sometimes you can hardly trust your own eyes. Like the last time I walked here and heard small jingles. I followed the sound and found a one armed bandit under a fir tree. I couldn
t resist but pulled the lever several times. Nothing happened of course, but it kept jingling. I actually laughed that time.

The sweat of the man is cold in the drizzle as I drag him uphill. Sometimes he stumbles and then I let go of him. I look at him as he fumbles with his hands over branches and old reinforcements, all confused. We both think the same thing every time: What if I should just leave him here? That should be some kind of justice, if he died here. But I always take his hand again.


You can hardly call what is happening a cover up. Quite the contrary, actually, the whole world is watching. But all the testimonies just add to some kind of expanding surface that just grows and grows without ever getting to the core of the issue. Like a bubble. Maybe it still is some kind of a cover up?
Naturally they look for someone to blame. A person or an authority, a constructor or a subcontractor and so on. For a while I actually cared about the news but all I really did was adding to the growing bubble. This is why I got back here.

I will never forget what it was like to come back for the first time. I thought I was the only one going back but I wasn
t, there were so many already wandering through the new extraordinary nature. And all the animals moved around randomly without instincts. The birds threw themselves straight into the ground. A three legged dog limped past a hare that just sat there, shaking, and they didnt even look at each other.

Sorry.He doesnt say it as he pants behind me. He has never asked for forgiveness. But he is getting worried now. He offers resistance, digs his heels in. I tug his hand, hard, and for the first time I sense anger within him. Will he dare to do something? No, not yet. I pull harder and let a branch whip him in the face, just to show that I know what he is thinking.

People say that he lost his eyesight because of what he saw down there, that he brought the darkness up from the depth and so on. Such nonsense. And if he answered questions he would probably say something like the sight left him voluntarily. As if he was a world and his senses and limbs were populations and continents that naturally can undergo changes in different ways. My God, that is stupid.

We hear a cry that wont stop from a hole in the ground. Something that wont die fast enough. We keep wandering upwards with the drizzle in our faces. This time we will make it right. We change and we can succeed.



———————


Exhibition: ”ÄGD”, group exhibition, Lerkrogen, Stockholm, Sweden 2012 / "Supermarket", group exhibition, Stockholm, Sweden 2012