Po Hagström




Trial and Error (Janna Holmstedt & Po Hagström)
”Welcome to ESTonia”, en roadmovie i fem delar.

Den 27 april 2007 fylldes tidningarna med rapporter om våldsamma upplopp i Tallinn, orsakade av
vad Dagens Nyheter kallade ”statykrisen”. Ett omtvistat monument hade flyttats och därmed rubbat –
eller kanske snarare tydliggjort – relationerna mellan Ryssland, Estland och övriga EU. Hur mycket
kan historieskrivningarna tillåtas gå isär innan gränserna börjar spricka upp mellan de europeiska
länderna?
I juli 2005 påbörjade vi ett konstprojekt om monument och nationell identitet i Tallinn. Vi utformade
ett förslag till ett mot-monument i ett försök ett greppa och synliggöra ett stycke samtidshistoria och
konstens plats i det offentliga rummet. Det här är vår resa som sträcker sig över två års tid.


Del 1. Historieskrivare och historieberättare.
Soundtrack: We don’t Need Another Hero (Tina Turner).


Pärnu, maj, 2005:
Veden såväl som maten börjar ta slut under vår improviserade grillkväll. Den
tjocka röken svider i ögonen och solen har för länge sedan gått ner. M. letar i uthuset efter något mer
att lägga på brasan och kommer snart ut igen med en stor bok som ger ifrån sig en frän doft av
kattpiss. “Det är dags att göra sig av med Kalevipoeg”, säger han.
Nationella symboler är en relativt ny uppfinning som utvecklats i takt med industrialismens och
kapitalismens framväxt. När det gäller det estniska nationaleposet ”Kalevipoeg” är detta påstående
sant. Efter sekler av både tyskt och ryskt förtryck hade självständighetsrörelsen vuxit sig stark i mitten
av 1800-talet och litteraturen skulle bidra till att ytterligare stärka språket, kulturen och esternas
ställning. Att ge esterna ett epos var som att avslöja för en tiggare att han i sanning var en länge
saknad kungason, hävdade männen i de lärdas estniska förbund som drev frågan. Det omfattande
estniska verseposet är en romantisk och nationalistiskt inspirerad litterär konstruktion grundad på
lösryckta sånger ur den muntliga folkliga traditionen. Kalevipoeg, för de flesta känd enbart till namnet
eller som en våldsam och ganska tanklös jätte, förvandlades till en urtida kung, som kämpade för sitt
lands frihet. Eposet kan sägas vara en uppföljare till den finska ”Kalevala” – Kalevipoeg betyder
Kalevs son – och det finns minst ett exemplar i vart hem. Den mest kända utgåvan publicerades 1936,
under Estlands första självständighet och det var denna version jag nu hade i mitt knä vid den falnande
brasan.

T.v: En rekonstruktion från 1990 av den första Kalevipoegskulpturen, byggd 1902 av den excentriske godsherren Nikolai von
Glehn i villastaden Nõmme, Tallinn. Mitten: Tauno Kangros förslag till Kalevipoegmonument utanför Tallinns hamn. T.h:
Resterna av den fullskalemodell i frigolit som Kangro lät bygga, som brändes ner av okända gärningsmän innan den hann
gjutas (foto: Villu Jaanisoo).

Tallinn, juni, 2005: ”Det ska byggas en jättestaty i vattnet Janna, har du inte hört det?” säger
arkitekten jag pratar med på Kuku klubi, ett inrökt hak i Konstnärshusets källare. Jag har under de sex
veckor jag varit här blivit något av en Kalevipoeg-magnet och samlat på mig ett muntligt arkiv av
märkliga berättelser. Nu har det blivit dags att bli invigd i en snart tioårig kontrovers: Konstnären
Tauno Kangro vill resa en 14 meter hög bronsstaty av Kalevipoeg i vattnet, likt en estländsk
Frihetsgudinna. Projektet är sponsrat av en lokal affärsman som dessutom stått modell för statyn.
Kangro själv är en kommersiellt framgångsrik konstnär som lyckats göra sitt namn till ett varumärke
och sponsrad av privat kapital har han tagit det offentliga rummet i besittning. Hans ateljé i Gamla stan
rymmer inte bara butik och galleri utan används också flitigt som representationsvåning av politiker
och affärsmän vid mottagningar och fester. Stora delar av kultureliten har däremot med näbbar och
klor försökt hindra att hans så kallade gåva till staden ska accepteras.

Jag stämmer möte med Tauno Kangro i hans ateljé bland björnfällar, medeltida svärd, erotiska
modellstudier i pastell och bronsstatyetter. När han väl dyker upp avbryts vår stapplande konversation
av en strid ström av möten där workshops och fester bokas in. Jag känner mig som en spion där jag
tassar omkring i lokalerna. Kangro framstår som en allmänt trevlig typ och är sin vana trogen klädd i
medeltida kläder av skinn. Han figurerar regelbundet i media och har designat sportpriser,
djurskulpturer till Tallinns zoo och frodiga kvinnor inspirerad av de estniska folksagorna. När jag
äntligen får chans att fråga om Kalevipoeg berättar han att hans fullskalemodell brändes ned utanför
bronsgjuteriet. Nu ska han göra en 18 meter hög skulptur i stället – och han ska bygga ett eget
bronsgjuteri. Kangro backas upp av det ledande partiet i Tallinn, Centerpartiet, som också gick till
kommunala val med löftet att monumentet ska byggas.

”I Don’t Know How To Love Him (King Kong, Kalevipoeg)”, olja på pannå, av Trial and Error (Janna Holmstedt & Po
Hagström), 2006.

Del 2. Turister i verkligheten.
Soundtrack: The Passenger (Iggy Pop)


Janna:
Första gången jag besökte Estland var som 20-åring 1993. Jag bilade runt i Baltikum och
proppade mig med samtidshistoria i ett slags raseri över att det så här nära fanns länder som jag under
min skoltid knappt hade hört talas om. Tolv år senare, 2005, kommer jag tillbaka på ett
konstnärsstipendium under tre månader. Det som möter mig är ett land som under den korta tid som
passerat sedan självständigheten 1991 erfarit en galopperande cowboykapitalism, medlemskap i EU
och en framgångsrik ”nation branding”-kampanj. Nej, det var en efterkonstruktion. Det som faktiskt
möter mig är människor som ständigt introducerar mig för nya aspekter av det som dagligen omger oss
i form av reklam, souvenirer, nyheter, arkitektur och konst i stadsrummet.
Hur rekonstruerar man en historia med ändlösa förgreningar som har berättat sig själv genom ett otal
munnar under loppet av nu nästan två år? Varje fråga som ställdes om Kangros Kalevipoegmonument
visade sig vara ett närmast lavinartat sätt att komma dagsaktuella frågeställningar och politiska turer
på spåren. Det informella, muntliga arkivet fortsatte att växa. En fråga besvarades med ännu en
berättelse, oftast i förbigående på väg någonstans med tåg eller bil på ändlöst raka vägar. Det fanns
sällan enkla svar.

T.v: Estlands nya logotyp. Mitten: Kampanjknapp för projektet ”Monument for the Masses”. T.h: ”Identity Soup”,
illustration till webbplatsen www.trialerror.org, av Trial and Error (Janna Holmstedt & Po Hagström), 2006.

Även om många svenskar fortfarande inte vet så mycket om Estland eller kanske främst associerar till
filmen ”Torsk på Tallinn”, så har landet slagit världen med häpnad med sin ekonomiska och
demokratiska utveckling. Den brittiska agenturen Interbrand fick i uppdrag att formge en logotyp för
varumärket ”Estland”. Landets nya symbol är ett konceptuellt och (engelsk-) språkligt spel med
betydelser som leker med förståelsen av Estland såsom tidigare varande ”east”, men nu alltmer
associerat med ”west” i den unika blandningen EST. Logotypen offentliggjordes 2002 i samband med
att Estland var värd för Schlager-EM, 166 miljoner tittare följde tävlingen och exponeringen av
varumärket var ovärderlig. Samtidigt ökade också stödet för ett estländskt EU-medlemskap, både i och
utanför landet. ”C’mon everybody lets sing along, feel the power of a song”, sjöng duon 2XL som
kammade hem schlagersegern åt Estland 2001. En vän kommenterade att de nu hade sjungit sig in i en
europeisk union efter att – i det som kom att kallas den sjungande revolutionen – ha sjungit sig ur en
sovjetisk.
Spänningen mellan det ”ryska” och det ”estniska” är ständigt närvarande. Inte minst har EUmedlemskapet
aktualiserat frågor som rör nationell identitet. Kampen om vilken bild som ska ges av
landet pågår på många plan och märks kanske tydligast ifråga om monument och souvenirer. Till
exempel tröttnade Tallinns stad på att turisterna köpte med sig en rysk, massproducerad docka och
utlyste därför en souvenirtävling. Motiveringen löd att då många av souvenirförsäljarna inte var ester
så hade butikerna svämmat över av prylar som inte hade något med Estland att göra. Året därpå
hettade det till på allvar kring ”Aljosja”, den sovjetiska bronssoldaten i centrala Tallinn.

Överst: Polisavspärrning vid den sovjetiska bronssoldaten, även kallad ”Aljosja”, i centrala Tallinn, juli, 2006.
Nederst: ”Park for Unwanted Sculptures”, virtuell park på www.trialerror.org, av Trial and Error (Janna Holmstedt & Po
Hagström), 2006.

Del 3. Ett monument för massorna.
Soundtrack: Mission Impossible (Lalo Schifrin)


Tallinn, juni, 2005:
Janna har varit i Tallinn två månader innan Po anländer. Vi tar oss till en krog
och börjar fylla ut den tvådimensionella mail- och telefonkontakten. Det är då vi diskuterar igenom
alla turerna kring Kalevipoegmonumentet. ”Är det inte dags att de testar efter alla år? Bygg skulpturen
och riv den igen om det inte funkar”, avslutas samtalet. Vi sms:ar en vän i Tallinn att Kalevipoegproblemet
nu är löst, dricker ur ölen och så var bollen i rullning.

Kangros kritiker hävdar att det vore ett korkat misstag att resa statyn, att det är dålig konst och
dessutom en ovärdig representation av nationalhjälten. Men snarare än att ge sig in i diskussionen om
vad som är god respektive dålig konst är det kanske mer intressant att syna vad verket
gör. Kan
offentlig konst vara demokratisk? frågar vi oss. Borde monument existera för evigt? Vem är sändare
och vem är mottagare i denna speciella form av masskommunikation? Är det möjligt att skapa ett
monument som tilltalar alla och som samtidigt inte försöker gömma sig bakom devisen ”ideologiskt
neutral”? Kangro säger sig inte göra politisk konst, men resultatet är i högsta grad politiskt. Som vi ser
det är Kangros förslag en träffsäker gestaltning av situationen i Estland just nu, monumentet behöver
bara förändras på några väsentliga punkter för att detta ska framgå. Att bygga för att sedan eventuellt
riva är inte ironiskt menat från vår sida. Vi är intresserade av vad det innebär att våga misslyckas,
särskilt i prestigeladdade officiella sammanhang där tvärsäkra omdömen gärna fälls. Trial-and-error är
en metod för att lösa problem och inhämta kunskap. Man försöker, misslyckas och försöker igen till
dess en lösning har hittats. Problemlösaren behöver dessutom inte besitta nämnvärda förkunskaper för
att engagera sig i processen. I juli 2005 tar vi oss därför namnet ”Trial and Error” och formulerar ett
förslag till mot-monument:

MONUMENT FÖR MASSORNA

1. Bygg ”Kalevipoeg” – och dess motvikt.
Bygg Kalevipoeg enligt Tauno Kangros förslag i vattnet
utanför Sångarfältet i Tallinn. Beräkna samtidigt hur skulpturen på bästa sätt kan demoleras med hjälp
av sprängämnen. Bygg en specialdesignad detonator och placera den på Vabaduse väljak
(Frihetstorget) i Tallinn.

2. Inför skranket – JA eller NEJ? Efter att försöksperioden har löpt ut, arrangera en folkomröstning
om Kalevipoeg ska stå kvar. Arrangera samtidigt ett lotteri. Vinnarna i lotteriet är de som får göra bruk
av detonatorn om folkomröstningen resulterar i att Kalevipoeg ska demoleras. Lotteriet finansierar
samtidigt projektet. Den eventuella implosionen av statyn följer därför en kapitalistisk logik och kan
inte klandras för att vara ett vårdslöst användande av allmänna medel.

3. Monumentet som skeende och kollektiv erfarenhet. Det nya monumentet består hädanefter av
detonatorn på Vabaduse väljak, Kalevipoeg – stående eller i form av en ruin – samt de kollektiva
erfarenheter och berättelser som uppstått ur händelsen. Tallinn har nu skapat ett ”monument för
massorna”.


Utsnitt ur teckningsserie med skisser på olika typer av detonatorer, beroende på formen av demokrati: MONO, MULTI eller
MEGA. Trial and Error (Janna Holmstedt & Po Hagström), 2006.

Del 4. Önskad, önskad inte, önskad, önskad inte…
Soundtrack: Never Ending Story (Limahl)


Vårt förslag ”Monument for the Masses” når en curator som vill ha med projektet på
invigningsutställningen av det nybyggda konstmuseet i Tallinn. Perfekt tänker vi, en kampanj för vår
version av Kalevipoeg i landets nya nationalklenod. Några hektiska veckor följer. Under tiden blir
curatorn sjuk och vi kastas ut ur utställningen precis innan kontraktet undertecknats. Efter en uppgiven
månad plockar en annan curator upp projektet för Tallinns konsthall. Därmed skjuts vernissagen upp
med sex månader, till september 2006. Under tiden bygger vi upp webbplatsen www.trialerror.org och
startar en kampanj på Internet. Supportrar börjar så sakteliga droppa in.
Under arbetet med ”Monument for the Masses” låter vi oss bland annat inspireras av en liten stad i
Holland där ett nytt stadshus skulle byggas. Invånarna gick till urnorna för att rösta fram det bästa
förslaget och en italiensk arkitekt vann. Snart stod det nya stadshuset färdigt men invånarna tyckte inte
att det blev så grant som de hade tänkt. Åter gick man till valurnorna och röstade om stadshusets vara
eller ickevara – och huset revs. En annan viktig referens blir konstnären Horst Hoheisel. 1995 utlystes
en tävling i Berlin för ett monument över de judar som mördades under andra världskriget. Hur kan
man bättre minnas förintelsen av ett folk än genom förintelsen av ett monument? frågade Hoheisel och
föreslog en sprängning av Brandenburger Tor. Resterna skulle malas till damm, spridas över platsen
och täckas med granitplattor.

När övergår det blott monumentala till att bli ett monument, en erinran med ett kollektivt
symbolvärde? Liksom hjältar och deras dåd upphör att vara kollektivt meningsbärande när vi inte
längre berättar historier om dem så behöver även forna tiders monument reaktiveras för att fyllas av
betydelse i ett samtida sammanhang. Ibland blir just avlägsnandet av ett monument den handling som
behövs för att tinget ska få tillbaka sin relevans.

T.v: Utsnitt ur videon ”Vitalize or Neutralize?” In search of a Revealing Example” av Trial and Error (Janna Holmstedt &
Po Hagström), 2006. T.h: Gustav II Adolf-statyn i Tartu, en kopia av den som restes 1928 men som under Sovjettiden smältes
ned för att bli Leninmonument. Ryktet säger att den nya Gustav II Adolf från 1992 i sin tur är gjuten av nedsmälta
Leninskulpturer.

Estland har i likhet med andra länder som ockuperats av Sovjetunionen en fascinerande historia av
monument och mot-monument. Under ockupationen lät Sovjet flytta, riva och ersätta de skulpturer
runt om i landet som rests på 1920-talet efter frihetskriget mot Ryssland. I deras ställe kom statyer av
Lenin och sovjetiska soldater. I och med den återvunna självständigheten började de ursprungliga
skulpturerna och monumenten rekonstrueras, ofta efter gamla fotografier och andra knapphändiga
förlagor vilket gjort att de ibland kan se ganska märkliga ut. De får dock inte sitt värde i kraft av hur
konstfärdigt de är utförda utan genom det kluster av handlingar och muntliga berättelser som
förknippas med dem. Detta så kallade krig om monumenten pågår fortfarande. Varje år den 9 maj
brukar ryska veteraner och anhöriga lägga ner blommor vid en sovjetisk bronssoldat i centrala Tallinn.
2006 hettade det dock till mer än vanligt då en estländsk nationalist dök upp med Estlands flagga och
krävde att monumentet skulle bort. Resultatet blev sammandrabbningar, vandalism och en hetsig,
infekterad debatt. När hot mottogs om att ”Aljosja” skulle sprängas spärrades platsen av och
patrullerades därefter av polis. Redan 1946 sprängdes det temporära monument som stod i parken
innan bronssoldaten kommit på plats. Det var en reaktion mot förstörelsen av de estniska monumenten
och förövarna var två skolflickor som fick avtjäna sina straff i Sibirien. Att många ester förknippar
bronssoldaten med den brutala sovjetiska ockupationen lär inte förvåna någon, medan de ryssar som
försvarar monumentet ser den som ett minnesmärke över alla dem som dog i kampen mot nazismen.
I juli 2006 när vi åter besöker Tallinn bevakas bronssoldaten fortfarande av polis dygnet runt. Ingen vi
talar med tycker dock att statyn borde flyttas, en linje som premiärminister Andrus Ansip hårdnackat
driver. Däremot finns en stor oro över att det viftas med röda flaggor och att Ryssland ofta lägger sig i
estnisk inrikespolitik. Situationen kompliceras ytterligare av att grannen i öst vägrar kalla den
sovjetiska perioden för ockupation. ”It's completely depressing and tragic what's going on with
monuments, all the political and financial and ethnic and party-level and macho ego problems meeting
in one point”, sammanfattar en bekant bedrövat situationen i ett mail. Rykten och konspirationsteorier
florerar på båda sidor, men ingen tar på allvar upp frågan om den marginaliserade ryska minoriteten,
varav många är statslösa. 28 % har ryska som modersmål, men Estland är enspråkigt. De skilda
informationssfärer som i många fall estniska och ryska ester lever i är synbar även för oss. De
engelska nyheter vi läser skiljer sig markant åt beroende på om de kommer från estniska eller ryska
nyhetsbyråer. Därav kommer också motståndet mot att ge minoriteten större politiskt inflytande då
man fruktar att det skulle innebära ökat inflytande från Kreml. Integrationen har behandlats som en
teknikalitet som kan lösas med språktest. Nu behandlas bronssoldaten på ett liknande sätt, som ett
objekt som orsakar konflikter vilka kan undanröjas genom att objektet flyttas. De kluster av berättelser
och handlingar som reaktiverat monumentet under senare tid och förskjutit dess betydelse ryms inte i
premiärminister Ansips tolkning.

Järve-Veino guidar oss runt i sitt privata militärmuseum i Obinitsa, juli, 2006.

Obinitsa, juli, 2006: Vi har rest till södra Estland nära gränsen mot Ryssland, till en liten by som
heter Obinitsa. I Tallinn berättade man för oss om ett privat militärmuseum här och vi har stämt träff
med regionens folkvalda kung som ska visa oss dit. Kungen, konstnären Evar Riitsar, möter oss vid
busshållplatsen och medan vi gungar iväg genom det torra landskapet berättar han om området som
kallas Setomaa. Regionen har ett eget språk och egen kultur men på grund av gränskonflikten mellan
Estland och Ryssland är området delat mitt itu. Evar och hans fru Kauksi Ulle som är författare är
frontfigurer i arbetet med att uppmärksamma och bevara den unika Seto-kulturen. De bygger
konstgalleri och skriver skådespel. Kulturutbyten med andra finnougriska språkområden initieras.
Medan han pratar svänger han in på en skogsväg och snart ser vi ett hus med mässingstrålkastare på
taket. En bom korsar vägen och bakom den står en man i tysk uniform. Mannen gör honnör, fäller upp
bommen och visar in oss i sitt museum.
Han kallas Järve-Veino, Veino vid sjön, och han älskar att agera framför videokameran. Vi förstår att
det är när han arbetar som murare i trakten som han samlar på sig de oönskade resterna efter tyska och
sovjetiska truppers framfart. Skräpet har han sorterat med en mild mani i sin fallfärdiga lada, och
pengar lägger vi i en SS-hjälm efter besöket. Rakethylsor bildar stora hakkors på golvet, gasmasker
hänger på spadar och burkar trängs bland bajonetter och grälla pappkartonger. Mycket har han målat
svart och krigsbilder är upptejpade med isoleringstejp. Man kan ana en egenartad logik bland all bråte
och vi känner oss på något sätt träffade. Både Järve-Veinos samlande och vårt eget är promiskuöst,
glupskt. Vi befinner oss bokstavligt och bildligt i historieskrivningens utmarker.

Del 5: På jakt efter ett talande exempel.
Soundtrack: Wind of Changes (Scorpions)


Tallinn, september, 2006:
”Positively transforming” är den slogan som används i samband med
marknadsföringen av Brand Estonia. Det är en tacksam formulering och vi använder den själva flitigt i
våra pressmeddelanden inför utställningen då vi ser vårt monumentförslag som en positiv förändring
av Tauno Kangros Kalevipoeg. Därför bjuder vi in Tallinns borgmästare Jüri Ratas, men han dyker
inte upp. Det gör däremot många andra och namnlistan med supportrar växer. Samtidigt får vi veta att
Kangro nu blivit medlem i Centerpartiet.

”Is it big enough?”, av Trial and Error (Janna Holmstedt & Po Hagström), 2007.

Den som tycker att turerna kring Kalevipoegmonumentet är vad man kan vänta av ett gammalt östland
borde kanske vända blicken mot Borås. Diskussionen kring Pinocchio-statyn som där ska uppföras är i
de närmaste identiska med dem som omgärdat Kalevipoeg. Det gäller att locka nya turister och lansera
den egna orten som varumärke på en internationell marknad. Konsten legitimeras i ekonomiska termer
och har en uppgift att fylla genom att stärka den lokala och nationella identiteten. Det offentliga
rummet handlar i detta sammanhang om profilering och bilden som ges av platsen ska inte främst
tillfredsställa de som är verksamma där, utan de som förväntas besöka den. Förslaget som har klubbats
igenom i Borås har kallats såväl kommersiell kulturprovinsialism som ett uttryck för en internationell
trend där donationer spelar en alltmer avgörande roll för kulturens finansiering. Kritiken som framförs
rör bristen på insyn och öppenhet, att privata ekonomiska intressen tillåts styra och att invånarna
känner sig överkörda. ”Maktens män vill resa ett monument över sig själva”, säger vissa. Andra menar
att gåvan förvisso är okej, men varför inte placera den på privat mark? Samtidigt är det symptomatiskt
att just konst rör upp så svallande känslor om vad som är önskvärt i offentlig miljö, men att reklam i
de närmaste betraktas som självklar.

I oktober utlyser Tallinns stad, med Centerpartiet i spetsen, en tävling om att formge en 21 meter hög
skulptur av Kalevipoeg. Det framstår som en skenmanöver för att legitimera ett beslut som redan
fattats. Vi ser vår chans och ber flera estniska vänner att översätta tävlingsreglerna åt oss, men får höra
att de är alltför krångliga att begripa. Eftersom det är en internationell tävling lyckas till slut en
etablerad konstnär, genom att kräva sin medborgerliga rätt, förmå en tjänsteman att översätta dem. Då
framgår det att man måste ha gjort monumentala verk tidigare för att kunna delta (vilket vi inte gjort)
men en estländsk kollega erbjuder sig att agera bulvan. Innan vi hinner lämna in vårt tävlingsbidrag
ringer dock vår vän och beklagar att han måste bojkotta tävlingen. Både arkitekt- och
skulptörsförbundet vägrar sanktionera tävlingen i protest mot förfarandet; dessutom visar det sig att
juryn med ett enda undantag består av politiker. Vi driver inte vårt tävlingsdeltagande längre,
bojkotten talar sitt tydliga språk.

Stillbilder ur animationen ”Epic”, av Trial and Error (Janna Holmstedt & Po Hagström), 2006.

Epilog, 24 maj 2007.
I februari 2007 offentliggörs resultatet av skulpturtävlingen. Tre bidrag har kommit in men endast ett
uppfyller villkoren – Tauno Kangros. Han tilldelas underligt nog 2:a pris och går därmed miste om
vinstsumman på 100 000 estniska kronor. Nu ligger det i händerna på ingenjörer att förverkliga
bronsjätten. Kanske blir den klar till 2011 då Tallinn är Europas Kulturhuvudstad.
Samtidigt som den slutgiltiga utformningen av nationalhjälten fastställs eskalerar konflikten kring den
sovjetiska bronssoldaten. Några månader senare, den 26 april, reses ett stort tält över platsen för att
arkeologiska utgrävningar ska påbörjas. Det ryktas att monumentet håller på att flyttas och kravaller
utbryter. Natten till den 27 april flyttas bronssoldaten hastigt till en krigskyrkogård.


Referenser:
Mer om Estlands historia, monument och mot-monument, Kalevipoeg, ruiner, souvenirer, mm. samt referenslista och lästips
finns att läsa på: http://trialerror.org/Monument/index.html

Tack till alla i Estland som delat med sig av tankar och erfarenheter, samt NIFCA och Helge Ax:son Johnsons stiftelse.
Samtliga foton är tagna av Janna Holmstedt & Po Hagström, där inte annat anges.
Last updated June 2017 © Po Hagström