Po Hagström




VARFÖR FINNS DEN DÄR?
Skrivet av: Po Hagström den 12. oktober 2011

Sedan jag fick barn i våras möter jag offentlig konst på ett delvis nytt sätt: som en flanör med mycket tid som förbereder sig på ett barns frågor. Just nu går vi mycket på söder och efter ett tag hittade jag denna sida där all offentlig konst på Södermalm ska finnas med (65 verk). Det jag möter på gatorna och på hemsidan får mig att tänka på två saker: 
Dels Milou Allerholms samtal med Linus Elmes i 
DN 12/1 2008: "Han understryker vikten av att formulera sin praktik och kunna förmedla den"... "för att det är svårt att göra något riktigt bra om man inte vet vad man håller på med."
Dels en lek jag hittade på på krogen för något år sedan: Vi skulle räkna upp de konstinstitutioner och -scener i Stockholm som vi verkligen skulle sakna om de försvann. (Resultatet var intressant. Prova gärna själv.)
 
Båda minnesbilderna handlar om konstinstitutioner men man skulle kunna använda dem för andra situationer som, i det här fallet, den offentliga konsten. Vad vill vi med den offentliga konsten, vem är den till för och vad vill vi att den ska
göra? Och vad ser vi framför oss när vi svarar på de frågorna?
Majoriteten av de skulpturer som placerades ut i Sverige mellan 40- och 70-talet föreställde nakna kvinnor och flickor eftersom de ansågs signalera
konst och vara politiskt oladdade. Men på söder är det inte de nakna flickorna som är i majoritet (bara fyra stycken) utan snarare alla skulpturer i Fatbursparken från 90-talet. Vilka får mig att upprepa frågan: Vad vill vi med den offentliga konsten? Och hur tycker vi att resultaten motsvarar våra ambitioner?
 
Som konstnär har jag sedan 2006 arbetat undersökande och granskande med offentligt rum, offentlig konst och möjligheterna att demokratisera dessa. Projekten har jag drivit under namnet 
Trial and Error tillsammans med konstnär  Janna Holmstedt och vissa projekt kan kanske till och med anses subversiva.
På senare år däremot har jag arbetat mer som konsult för offentlig konst. Det innefattar arbetsgrupper, regler för upphandling, avtal, brukarinflytande och jag redovisar fortlöpande projekten för politiker som vill veta hur skattemedlen används och vad som händer i deras kommun. 
Men även om metoderna är väldigt olika så känner jag att jag arbetar enligt samma linje. Och jag kommer i framtiden kunna svara min son när han pekar på mina arbeten  och frågar "Varför finns den där?".



TA PLATS! I NACKA
Skrivet av: Po Hagström den 15. oktober 2011

taplatsnacka_dahlgren-1
I dag öppnade TA PLATS! på Stockholms länsmuseum i Nacka.
2010 inleddes TA PLATS! med tre månader på 
Kulturhuset i Stockholm och fortsatte som vandringsutställningen 2011. Som curator för projektet är det väldigt spännande att se hur varje ort använder TA PLATS! på sitt eget sätt, med kompetensutveckling och kontaktnät för frågor om tillgänglighet och demokrati .
TA PLATS! reste till Nacka från 
Karlskrona som arbetade otroligt spännande med projektet och överträffade alla mina förhoppningar, de är ett riktigt bra gäng där.
På öppningen idag deltog bl.a. Handisam och 
Medis 5 som också kommer ingå med sin verksamhet i Nacka senare i höst.
Deltagande konstnärer:  
Jacob Dahlgren, Felix Gmelin, Lisa Jeannin och Rolf SchuurmansLisa Torell och Performing PicturesFnittrofon av Musikmuseet ingår även i Nacka (kanske sista gången i TA PLATS!)
TA PLATS! drivs av 
Konstfrämjandet med stöd av Allmänna arvsfonden. Läs mer om projektet på www.taplats.info.
Välkomna!
(Foto: Jacob Dahlgrens verk "The Wonderful World of Abstractions". Fotograf: janna Holmstedt)



OÖNSKAD KULTUR, DÅ OCH NU
Skrivet av: Po Hagström den 21. oktober 2011

Då: Sverige hade importförbud mot mindrevärdig konst fram till 1953 för att svenska folket inte ska frestas av dålig utländsk konst. Bedömningen gjordes av tulltjänstemännen vid landets gränser. (länk)
 Nu: Polisen bedömer hur stor insats som behövs vid olika evenemang och fakturerar arrangörerna. I Östergötland behöver inte fotbollsmatcher, stadsfester och konserter betala alls, medan en ravefest kostar 708 400 kr. (länk)



OM RAPPORTEN "NOLL KOLL"
Skrivet av: Po Hagström den 23. oktober 2011

 75668420
Vilken tid det tagit att skriva det här inlägget. 
Förra veckan kom Timbros rapport ”Noll koll” skriven av Sofia Hansson och Robert Stasinski (omnämnd bl.a. i 
DN 13/10). Rapporten undersöker hur kommuner utvärderar sina kulturella satsningar och som den offensiva titeln antyder så saknas dessa utvärderingar, i alla fall i de kommuner som man undersökt. 
Jag läste rapporten, tyckte att den var intressant och började skriva om den för den här bloggen, men märkte att jag var irriterad. Varför? 
Jag började om och läste rapporten igen utifrån att den antagligen var väldigt bra. Men när jag skulle skriva igen var det något som skavde. Varför skulle jag anlägga en särskild attityd när jag läste en rapport? Så jag läste den faktiskt en tredje gång idag. Och egentligen är det väl den där första gnagande känslan som finns kvar – jag saknar det som jag hoppades att jag skulle få ut av den. 
Jag ska inleda med att klargöra att jag verkligen håller med om att kulturprojekt ska utvärderas – gärna med ärlighet och ödmjukhet inför misslyckanden som vi kan lära oss av. Rapporten är alltså bra och lättläst och man kan ladda ned den både som pdf och för mobiltelefonen här 
www.timbro.se/innehall/?isbn=9175668420&flik=4 Mina reaktioner är: 
 
Underlag och positiva exempel
Utredarna synade fem (5) kommuner där utvärderingen inte fungerar. Men det finns 290 kommuner i Sverige, så vad säger den här rapporten oss om situationen i stort? Jag antar att man använder dessa kommuner som underlag för att diskutera hur dåligt det kan vara och hur utvärderingar kan se ut. Men analysmetoder och utvärderingsverktyg går man inte in på utan hänvisar bara till nyttan med dem. Och bland landets 290 kommuner bör man väl förhoppningsvis också finna exempel på hur man framgångsrikt utvärderar sina projekt? I så fall skulle jag vilja veta mer om dessa.
 
Forskning till grund för utvärdering
Rapporten går in på några forskningsresultat rörande kulturens positiva effekter. Jag brukar också behöva nämna dessa av olika skäl och jag antar att de används i det här sammanhanget för att påvisa värden man kan utgå från i sina utvärderingar. Jag skulle gärna se exempel på hur nämnda forskning i praktiken kan användas för övergripande och långsiktiga utvärderingar i kommunerna.
 
Vem utvärderar och hur?
Vem ska ansvara för utvärderingarna? Utvärderar vi oss själva och rapporterar vidare? Eller ska andra utvärdera vår verksamhet, t.ex. externa kulturkonsulter? Eller hoppas man, eftersom man ägnar så mycket utrymme åt att jämföra kultur- och fritid med just skolan, att den nybildade myndigheten 
Kulturanalys ska motsvara den nämnda Skolinspektionen? Och återigen – vilka goda exempel finns?
 
Är kultur- och fritid ett enda fält, som liknar andra fält?
Sist men inte minst: Jag förvånas över att man i rapporten lyckas hantera allt som är kultur och fritid (t.ex. simhallar, offentlig konst, parklekar, idrottsanläggningar, konsthallar och bibliotek) som ett enda fält som kan utvärderas med samma instrument. Och man hävdar att utvärdering av kultur inte behöver skilja sig nämnvärt från utvärderingar av andra områden. Är detta verkligen möjligt, utan att man förnekar det som är unikt för kulturen? Jag behöver övertygas.
 
Som sagt, jag uppskattar den rapport som Sofia Hansson och Robert Stasinski skrivit, men än mer ser jag fram mot en uppföljande rapport som går in på de saker som man hänvisar till utan att gå in på.



"DEN ARABISKA VÅREN - ATT GÖRA SIN RÖST HÖRD"
Skrivet av: Po Hagström den 27. oktober 2011

Jag träffade en man från Syrien som hade hört Tomas Tranströmer läsa på ett torg i sin hemstad för många många år sedan. Torget hade varit fullt, tusentals människor lyssnade. ”Vilket land Sverige måste vara” hade mannen tänkt, ”när de kan skicka sådana poeter för att läsa för oss”. Och sedan fick han höra att det knappt existerar någon analfabetism i Sverige, att jämföra med Syrien där mer än 50% av befolkningen varken kunde läsa eller skriva då. ”Sverige måste vara ett fantastiskt land för det skrivna ordet” resonerade han. Långt senare kom han hit via krokiga vägar, men upptäckte till sin förskräckelse att det enda vi läser är deckare. ”Det litterära tillståndet här är ju värre än i Syrien!”
 
blog_dramaten1
Vi träffades utanför Dramaten härom kvällen, för evenemanget 
Den arabiska våren - att göra sin röst hörd. Efter marie-Louise Ekmans invigningstal och poesiuppläsningar under projiceringar blev jag guidad in i byggnaden av Lotte Sederholm (tidigare projektledare i TA PLATS!) som kände flera deltagare. Byggnaden var full av olika röster på olika språk som med olika medier talade om den pågående revolutionen och om att höras. Det blev en kväll med många historier.
blog_dramaten2
Först lyssnade jag till syriske Faraj Bayrakdars poesi från diktsamlingen Brev från isoleringscell 13, uppläst av honom själv och av Lil Terselius. Faraj var fängslad i 14 år men med stora risker och uppfinningsrikedom fortsatte han skriva sin poesi och smugglade fortlöpande ut materialet ur fängelset. Han skrev sex böcker under sin tid i fängelset och jag ska bespara er detaljer om behandlingen av Faraj. 
Jag blir sällan berörd av poesi, jag vet inte varför, men även utan bakgrundsinformationen tyckte jag mycket om detta. 
Och så fortsatte det, med otaliga programpunkter (med fri entré). I 
mitt förra bloginlägg skrev jag om rapporten Noll koll där man hävdar att kultur kan utvärderas som all annan verksamhet. Jag undrar hur många som skulle hålla med om det på Dramaten denna kväll. Snarare framstod kulturen med sina unika värden och möjligheter.
När jag sedan gick hem genom Stockholmsmörkret bar jag en ny diktbok under armen – men lyssnade på en deckare i min iPod. Förlåt.




PO HAGSTRÖM BLOGGAR VECKA 41 OCH 42
Skrivet av: Charlotte Åberg den 7. oktober 2011

Po Hagström (1973-) har en MFA från Umeås konsthögskola 2004 och bor i Stockholm. Han arbetar som konstnär, curator och konstkonsult. Som konstnär arbetar han narrativt med bilder, text och aktioner. Flera av hans senaste projekt har fokuserat på offentlig konst, demokratisering av offentligt rum och på hur våra positioner (som individ och som art) kan skifta beroende på miljö och perception. Hagström är vice ordförande i Konstfrämjandet i Stockholms län och har initierat och drivit flera projekt för Konstfrämjandet - senast TA PLATS! som inleddes på Kulturhuset i Stockholm 2010 och nu pågår som vandringsutställning i Sverige. Under de veckor som Hagström bloggar för Konstfrämjandet intensifieras bland annat arbetet med ett offentligt konstverk i Haninge, Fas 2 inleds för projektet Power Landscapes, TA PLATS! öppnar på Länsmuseet i Nacka och hans lilla son ska få medicin mot förstoppning.
po_kfr
Last updated October 2017 © Po Hagström