KONSTHALL SE – TEXTS

These texts were written for and published in the folder made for Konsthall SE.



KONSTHALL SE – Om att se bortom synen
av Po Hagström, curator

Sommaren 2005 förlorade min pappa synen nästan helt. Det hände på ICA. Han skulle betala för korven, men plötsligt kunde han inte se pengarna i plånboken. Tiden sedan dess har varit en oavbruten anpassning och en undersökning ned till minsta detalj av vad som fungerar och vad som inte fungerar.

När Konsthall C 2008 frågade mig om jag ville curera ett projekt om synnedsättningar, valde jag att arbeta undersökande. Projektet har kommit att innefatta en grupputställning på Konsthall C, seminarier, utställningar med synskadade ungdomar samt en manual för hur även andra utställningar kan byggas för att bättre nå synskadade. Men utställningen
Konsthall SE har hela tiden varit kärnan.

Synen utgör vanligtvis 80% av våra sinnesintryck, men vad händer om vi ger andra sinnen företräde? Hur skiljer sig mina upplevelser av till exempel rum från en synskadads? Eftersom synskadade människor hör till samhällets mest isolerade grupper på grund av hur det offentliga rummet är inrättat, och för att jag själv är en visuellt orienterad konstnär, ville jag fokusera på konst i offentligt rum. När vi började bjuda in konstnärer till
Konsthall SE bad vi dem föreslå offentlig konst som kan nå människor utan syn. Och sedan dess har mycket hänt: Konstnärerna har undersökt det möjliga och det omöjliga, det storslagna, det subtila, det elaka och det humoristiska.
Offentlig konst är i hög grad likriktad och förutsätter nästan undantagslöst syn hos mottagaren, trots att konsten idag annars gör bruk av alla tekniker och utmanar alla sinnen. I begränsad skala men med omfattande anspråk har vi i projekt
Konsthall SE undersökt vad den offentliga konsten kan vara.




Gemensamma konstupplevelser
av Yvonne Eriksson, Forskningsledare IDT Akademin för Innovation Design och Teknik Mälardalens högskola

Det är genom utmaningar som vi vanligtvis växer som människor. Vad som är en utmaning för en individ är nödvändigtvis inte det för en annan. Utmaningar kan bestå av såväl fysiska som mentala bedrifter, men den största utmaningen är dock många gånger förmågan att tänka nytt
. Att sätta sig in i andra människors situation och att vara beredd att se världen med nya ögon. Uttrycket att se med andra ögon, eller nya, är en ofta använd metafor för nytänkande. På samma sätt som termen blind används för någon som inte är uppmärksam. Seendet, och dess motsats blindhet, är vanligt förekommande uttryckssätt i samband med vidsynthet respektive inskränkthet. Detta får inte förväxlas med de fysiska funktionerna. Att vara seende är inte detsamma som att man är uppmärksam och aktivt använder sin syn. Den som är gravt synskadad, det vill säga har en synskada som medför att de inte har någon syn, kan i många fall om de är aktiva ta del av vår gemensamma visuella omgivning.

För upplysningsfilosoferna i slutet av 1700-talet var det en stimulerande uppgift att undersöka huruvida det var möjligt att för personer som antingen var blinda eller döva att klara en skolgång med likvärdigt innehåll som fanns i skolor generellt. De första experimenten med att undervisa såväl blinda som döva elever var framgångsrika. Därför fick den första skolan för blinda, vilken grundades av Valentin Haüy i Paris 1784, många efterföljare i Europa och USA. Den franske filosofen Dennis Diderot hade emellertid redan 1749 skrivit essän
Lettre sur des Aveugles, i vilken han diskuterade sina iakttagelser av hur blinda personer orienterade sig i omgivningen samt hur de på olika sätt kommunicerade med seende. I samtal med en rad framstående blinda personer iakttog Diderot deras bedrifter. Han lärde sig bland annat hur blinda personer via känseln tog del av föremåls utseende och funktion. Men även hur det är möjligt att återge en form eller ett utseende genom att med fingret ”rita” en figur i någons handflata. Därmed var Diderot den förste filosofen som betonade linjens betydelse för taktil läsning. Med hjälp av linjer kan man forma figurer, om linjen är upphöjd bildar den en relief mot bakgrunden och blir därmed möjlig att uppfattas taktilt, det vill säga via känseln.

Grundandet av utbildningsinstitutioner för barn med synskador, och tillika framgångarna med dessa, ledde så småningom till nya utmaningar. Hit hör att presentera bilder för blinda. Det rörde sig om kartor, diagram men ganska snart började man även att överföra konstbilder till så kallade taktila bilder, bilder att känna. Under 1800-talet bildades de stora museerna i Europa. Deras uppgift var bland annat att vara ett komplement till skola och universitet, och därmed var deras uppdrag att utbilda. För många museer var det en utmaning att nå grupper ur lägre samhällsklasser, men även personer med funktionsnedsättningar. I septembernumret av
The Museums Journal 1913 skriver chefen för Sunderlands bibliotek, museum och konstgalleri om sitt initiativ att välkomna besökare med synskador till konstgalleriet. Dels erbjöds guidade visningar där konstverken beskrevs ingående för besökare som var blinda; dels fanns det möjlighet att känna på oljemålningar målade på duk med tjockt lager av färg. Besökarna erbjöds även att taktilt ta del av skulpturer och modeller i museets samlingar. Många andra museer visade också delar av sina samlingar för synskadade, hit hör bland andra Metropolitan Museum of Art i New York som visade en utställning 1913 och Chicago Art Institute 1922. I Sverige organiserades det också konstutställningar som vände sig till synskadade besökare. I Linköping visades exempelvis en utställning 1929 som bestod av porträtt föreställande personer som av tradition ansågs vara av betydelse i Östergötland från 1500-talet och in på 1900-talet.

Listan är lång på utställningar och enskilda konstverk, som har varit ämnade för synskadade, runt om i världen under de senaste hundra åren. Det har rört sig om både överföringar av redan existerande konstverk i form av reliefbilder framställda på en rad olika sätt och sådana där konstverk har skapats direkt för synskadade. Eftersom den varseblivning som sker via känseln skiljer sig radikalt från den via synen måste man bearbeta en målning eller teckning innan den ska överföras till en taktil bild. Detaljer måste tas bort och former måste förtydligas för att det ska vara möjligt att uppfatta motivet taktil. Det är en stor utmaning för den som ska överföra en visuell bild till en taktil, som består i att behålla de konstnärliga kvaliteterna som finns i originalverket samtidigt som det ska vara möjligt att uppfatta det med fingertopparna. Något som många har lyckats med, eftersom man idag vet mycket om hur den taktila varseblivningen fungerar.

Dagens utmaning är inte längre att skapa exempelvis en konstutställning för en specifik grupp människor, såsom synskadade, utan att skapa i samarbete med. Här stöter man dock på ett annat problem, nämligen att få personer med funktionsnedsättningar har en kvalificerad konstnärlig utbildning. En konsekvens av detta blir att det främst är konstnärer utan någon funktionsnedsättning som fortfarande skapar konst explicit för personer med olika funktionsnedsättningar eller på olika sätt gör verken tillgängliga. Däremot är det möjligt att skapa gemensamma upplevelser som innebär att man trots olika förutsättningar har möjlighet att ta del av samma saker. Hit hör konstupplevelser. Samtidskonsten sträcker sig lång utanför den genre som brukar ha epitetet bildkonst. Istället talar man om att den idag utgörs av hybrider, det vill säga består av en blandning av ljud, bild, relief och skulptur i en och samma installation. Där somliga detaljer är möjliga att uppleva taktilt medans andra är visuella eller enbart går att uppfatta via hörseln. Därmed blir de seendes upplevelser nödvändigtvis inte norm, taktila upplevelser eller andra typer av effekter såsom vibrationer, vindpustar eller ljud, kan lika väl bli de som observeras av synskadade besökare och som i sin tur gör den seende uppmärksam på. På så sätt går vi till utställningar med olika förutsättningar där vi förhoppningsvis har möjlighet att mötas på lika villkor.



KONSTHALL C – ELLER SE?
av Elin Post, konstvetare och koordinator för Konsthall SE

Hökarängen delas itu av den gröna tunnelbanelinjen mot Farsta Strand. Väster om tunnelbanespåret ligger Hökarängens centrum från 1950 med dess gågata, torg och butiker med neonskyltar. Går man istället till den östra sidan av Hökarängen finner man en helt annan typ av bebyggelse, trots att det bara skiljer 10 år mellan de olika områdenas uppförande. I den östra delen reser de fyra punkthusen sig höga med sina 10 våningar och står i skarp kontrast med västra sidans 3- eller 4-våningshus. När punkthusen byggdes på 1960-talet präglades bostadsbyggandet av den nya tidens krav på standard och komfort. I uppförandet av ett av punkthusen drevs idéerna om standard och komfort ett snäpp längre då man anpassade och tillgängliggjorde huset för synskadade hyresgäster. Exempelvis har lägenheterna fått liknande planlösningar för att de boende lättare ska kunna navigera sig i lägenheterna, men även enklare grepp som att trösklar tagits bort för att undvika att de boende ska snubbla eller som att eluttagen i lägenheterna sitter på samma ställe i alla lägenheter. Inte enbart lägenheterna anpassades för synskadade utan även den omedelbara omgivningen med ledstänger som hjälper de synskadade finna sin väg mellan bostaden och tunnelbanan eller centrum.

När Per Hasselberg startade Konsthall C i Hökarängen 2004 var syftet med konsthallen att väcka tankar och debatt om samhället; lokalt, regionalt och globalt. Som en av Konsthall C:s grundpelare finns också tanken om att främja demokratiska processer och öppna konsten för alla. Konst som en generator för att starta diskussioner och förändringar i samhället.

2008 föreslog jag att Konsthall C skulle göra ett projekt som utgick ifrån, och lyfte fram, synskadades situation. Konstnären Po Hagström ombads att formulera projektet som kom att kallas
Konsthall SE. Vid utställningens öppnande har vi arbetat tillsammans med detta projekt i över ett år och vår kunskap, förståelse och intresse för synskadades situation har växt. Med projektet vill vi lyfta fram frågeställningar kring vad som händer med perceptionen och rummet då en konstbetraktare saknar syn - hur upplevs verket och/eller hur förändras verket? Men vi vill också fråga oss: hur skapar seende konstnärer konstverk om man ber dem vända sig till en publik som saknar det som den normativa konstbetraktaren använder som sitt främsta redskap - synen.

Projektet har under arbetets gång växt och förgrenat sig i olika riktningar. Vi insåg att det vore att göra projektet en otjänst om vi inte inkluderade de olika möjligheter som uppstod, även om vi rörde oss med begränsade medel.
Konsthall SE innefattar därför, utöver själva utställningen, även två seminarieeftermiddagar i samarbete med ABF med fokus på perception, rumslighet och konst. Projektet kommer även att göra det möjligt för unga konstintresserade med synnedsättningar att visa sin egen konst. Detta kommer göras både i en grupputställning på Galleri Adesso i Stockholm och med soloutställningar i Centrifug på Konsthall C.

Med facit i hand utifrån all kunskap som samlats under arbetets gång, har min syn på perception och konst vidgats. Men projektet har inte bara berört mig med konstvetenskapliga funderingar utan jag har också lämnats med funderingar av en mer existentiell karaktär kring människans olika sinnen och då främst sinnet syn. Det sinne som jag ofta tar för givet och som är den verklighet som jag i mångt och mycket lever och navigerar genom.